Del två i projekt...

Projektet går sakta framåt, allt tar mycket längre tid än vad man räknat med tycker jag. Likadant på jobbet! Är det kanske jag som är en tidsoptimist? En som tror att jag ska hinna med allt och lite till..?
Jag är nog en optimist till det mesta nu för tiden. Jag har lärt mig att Allt verkligen går om man vill, det gäller bara att tro och hoppas på det man verkligen vill.
Så har det inte alltid varit, höstdepressioner och dalar har funnits hos mig precis som hos så många andra. Men jag har en tro i att om man har balans i vardagen och trivs med sin tillvaro så lär man sig att hantera det mesta, även om det är olika svårt alla gånger.
 
 
Får se om jag lyckas bli klar med det här imorgon.

Prinsen...

Igår körde vi ca 1 ½  mil norrut för att få träffa vår svarta prins, Mullebus.Det var 1 år och 3 månader sedan vi sågs sist, det var då han blev hämtad av sin blivande fodervärd. Det kändes rätt mot honom att hamna någonstans där han fick dra stockar och sulky, det är precis sånt Mulle gillar.
 
Nu, så här lång tid senare, bestämde vi oss. Om Mulles fodervärdar ville köpa honom så skulle dom få det. Vi såg på bilder och hörde på fodervärdarna att han trivdes med sitt skogsarbete och sin nya hagkomppis Trolla.
Terese och Krister ville väldigt gärna köpa honom så att så fick det bli.
 
Den 4 november sålde jag därför min allra första egna häst. Det känns konstigt så här i efterhand. Den hästflocken jag köpte när jag flyttade hit finns inte kvar hos mig längre. Mulle har flyttat till en familj som har tid med honom och Missi galopperar på de evigt gröna ängarna.
 


Tänk vad livet ändras, hela tiden, genom hela livet...

Tomt...



Idag åkte Mulle iväg till sina fodervärdar & därmed blev vi ytterliggare en häst kort. Det känns lite märkligt att gå från tre hästar till en. Men vi vet alla att det här är det bästa för Mulle eftersom han bara får stå i en hage och sura annars, inget hästliv direkt. Det är bara att hoppas på att fodervärdarna trivs med honom & att han trivs med dom.
Vi har snart två hästar igen. Cane kommer ju hem om en månad eller två. Vi måste kastrera honom först bara & det kan inte göras i den här värmen, men sen så hämtar vi hem honom, guldprinsen.



♥ Ha det så bra älskade du ♥

Djur, del 3...



Ja men varför inte gå in på del tre när vi ändå är igång. Det händer lite inom vår djurfamilj just nu & allt händer för vi måste göra prioriteringar. Det går helt enkelt inte att ha alla hästar kvar, vi har funderat & tänkt flera gånger om & har iallafall tagit ett av dom stora besluten.

Mulle blir tyvärr av med sin fodervärd efter sommaren, känns jättetrist eftersom dom två verkligen har hittat varandra. Men av olika anledningar så slutar hon som fodervärd & då måste vi hitta en lösning. Att ha Mulle kvar går bara inte. Vi har inte råd eller tid att ha för honom & det slutar med en sur häst i hagen, inte rättvist alls. Så därför är Mulle utlagd på annons, trist men sant.



Han är en superfin ponny som förtjänar det bästa & det bästa för honom är verkligen inte att stå i en hage utan att göra något. Vi börjar med att låna ut honom på foder så får vi se vad som händer efter det.

För att göra en lång historia kort..???



Men jag har ju glömt bort att berätta vad det var Caroline gjorde & hur det gick. För att ni ska få en bild av Caroline & det hon gör/har gjort för mig & mina djur innan så ska jag skriva ner det lite kort & snabbt.

Allt började med att min älskade Missi bettedde sig väldigt konstigt för cirka två år sedan. Jag hörde med vetrinärer, ridlärare & hästvänner, men ingen visste varför Missi hade tvärvänt & inte ville göra något alls. Hon hade ju inte ont & hon åt & drack som vanligt, allmäntillståndet verkade hur bra som helst. Jag testade hormondämpande & ändarde foderstat men inget fungerade.

En dag reste sig Missi med Tove på ryggen & gick över. Då insåg jag hur farlig hon hade blivit & det var oxå då jag bestämde mig för att jag nog måste göra mig av med henne, hon trivdes ju uppenbarligen inte hos mig & med det livet hon hade tänkte jag. Tårarna som kom varade länge & jag mådde såå himla dåligt över det som jag trodde skulle bli mitt beslut.

Men allt sker av en mening & precis i samma veva som jag hade dom här problemen & stod inför ett jättebeslut om hur jag skulle göra med Missi så gjorde Caroline reklam för sitt företag genom vår ridklubbs hemsida. Jag tog kontakt med henne & idag vet jag att det var det absolut bästa jag kunde ha gjort för Missi.
Caroline fick veta att hon led av svår huvudvärk & hade spänningar i nacke framför allt men den spänningen ledde vidare ut i hela kroppen.
Med Carolines kommunikation & healing på min häst så var Missi på topp igen efter bara 4 månader ungefär. Visst krävdes det mycket av mig oxå men utan Caroline hade jag nog inte haft min häst kvar. Vem vet, hon hade kanske inte ens varit i livet, allt för bara lite huvudvärk & spänningar.

Ja den här berättelsen blev ju inte så kort trots allt & ändå har jag kortat ner den hur mycket som helst. Det var mycket mer som var tokigt med Missi men det får jag berätta om i ett annat inlägg om någon är intresserad av att höra den berättelsen. Idag mår hon iallafall prima & väntar, som ni alla vet, sitt sjätte föl.

Nu var det iallafall dags för Caroline att få prata med Mulle, min shettis, eftersom han lider av hosta & låter trång. När jag rådfrågade vetrinär så fanns det inte så mycket att göra åt det mer än medicinering på vår & höst. För mig är inte det hela historien & jag ville återigen ha Carolines hjälp.

Det Caroline fick veta var just att jag undrade hur han mådde & om han hade andningsbesvär & led av det. Caroline ställde därefter följdfrågor & det här samtalet, nerskrivet av Caroline efteråt.


Samtal med Mulle 2010-05-07                      25 min

·         Jag vet inte, har jag något att säga?

·         Caroline: Matte har lite frågor om dina andningsbesvär

·         Jag? Jag andas väl bra och lever ju här

·         Caroline: Du tänker kanske väldigt positivt just nu?

·         Men låt höra, så ska jag förklara hur jag har det! (Rösten är lite som ”kom igen nu, så ska jag bevisa dig fel”

Varför har du andningsbesvär? Vad kommer dom ifrån?

·         Vissa partiklar

·         Visar en bild där han hostar till och jag ser hur buken drar ihop sig, som att problemet sitter nere i lungorna inte i halsen

·         Det rör sig runt och klibbar ihop, tillslut vill kroppen separera på dessa och då hostar jag

·         Jag har ett reningsbesvär i kroppen, hela kroppen skulle behöva bli ren på insidan

·         Det är som att jag skulle vilja borsta insidan av halsen, vilket man inte kan göra men så känns det

Lider du av det? Mår du dåligt av det?

·         Jag är van vid att allt inte är perfekt med mig, hur skulle jag annars vara jag?

·         Caroline: Vill du få något mot det? Så att du kan må bättre? Jag vet inte, jag har haft det så länge så att det är ju liksom ”jag”. Hur skulle allt vara om inte ”jag” fanns längre?

Vill du motionera och gå framför vagnen? Hur mycket? Tänk efter på hur du mår under tiden.

·         Då lever jag ut allt!

·         Det är det som gör livet värt att leva

·         Så klart att det inte är det enklaste jämt, men jag njuter så vidunderligt av det

·         Jag kan själv ge en signal när jag inte kan längre.
Caroline: Menar du att skritta eller trava?
Trava kan jag bara korta bitar, då signalerar jag genom att sakta ned. Det vet jag att jag inte kan för länge, så då måste jag lugna ned mig.

·         Men jag orkar inte motionera så varje dag

·         Gå två dagar sedan trava lite nästa dag

Kan matte göra något för att du ska må bättre?

·         Mjuk massage

·         Caroline: Vart då?
I början av strupen, visar en bild där han stryker underifrån från ganascherna och nedåt, just vid böjningen, inte längs hela halsen

Caroline frågar om han vill prata om något annat

·         Jag har inget behov av att prata, matte känner mig ändå

·         Jag är lite fristående, men jag visar när det är allvar

·         Så händer det något och jag inte orkar längre, säger jag till

·         Fast jag blev lite peppad av pratet, på det sättet att jag känner mig livfull!

 

Det här är så mycket min häst & det går inte att ta miste på vem det är hon har kommunicerat med. Visst kan jag förstå er som tänker, men det där hade vem som helst kunnat skriva ner, så kan jag bara säga NEJ! ABSOLUT INTE!
Det finns ingen annan mer än Mulle & Tove som vet att Tove hade masserat Mulle exakt som Caroline beskriver att Mulle vill. Inte ens jag visste om att Tove & Mulle hade gjort det. Caroline kan omöjlig fånga hästens personlighet som hon har gjort om hon inte hade pratat med honom heller.

Men alla tror på vad dom vill & jag väljer att tro på det här. Nu ska det bli örter åt Mulle i hopp om att han ska få det lite lättare med andningen.


Snyggingen & jag...



Nu ska jag bjuda på något helt fantastiskt av mig själv. Ibland måste man göra det oxå & nu kända jag att det var min tur.
Att det kan se lite kul ut när jag sitter på min shettis & tuktar honom, som jag brukar säga, det vet jag. Det ser mer än kul ut, det vet jag oxå, men ibland behövs det bildbevis för att jag ska inse att jag endast ska rida honom i skogen där INGEN kan se mig.



Visst är jag fantastiskt söt där jag sitter en meter ovanför marken. Vilken hållning jag ligger inne med oxå.

Han är just nu värre än någonsin & testar mig nått hemskt. För tillfället är han rädd för snöklumpar. När jag dessutom får dom att röra på sig så sparkar han hingstsparkar högt & rakt ut i luften. Så raden bilder till höger är när vi bråkar om att gå fram till den hemska elaka snöklumpen, medans bilden till vänster högst upp är innan han får frispel & arbetar järnet.

Ja det här mina kära vänner bjöd jag er på så här en lill-lördag när ni sitter där hemma framför eran dator & surfar runt på dom olika bloggarna.

RSS 2.0