Två dagar av sorg...

Igår genomled jag dag nummer två av sorg i december. Jag har i ett helt år fasat för den 9 och 14 december.
Den nionde var så hemsk som jag trodde. Jag fyllde huvudet med en massa annat och dagen efter, på måndagen, så ringde jag och beställde blommor till graven. En krans med en röd amaryllis, bär och äpple.
 
Igår kände jag bara en stor tomhet, det kändes så märkligt. Att jag för ett år sedan tog beslutet om att låta min vän somna in. Det var rätt beslut, det vet jag, men det betyder inte att saknaden blev mindre. Ett helt år sedan jag kände din doft, ett helt år sedan som jag borrade in näsan i din päls och tackade dig, ett helt år sedan som jag berättade att ingen någonsin skulle kunna ta din plats. Tomt och konstigt...
 
Fortsätt att ta väl hand om min vän åt mig morfar...
 

♥♥♥



Ett hjärta...



Nu har det rullat förbi fyra dagar till sen sist jag skrev. På de fyra dagarna har sorgen efter min älskade M & min fina häst hunnit lägga sig en aning, sådär så att dagarna kan gå utan ångest. Sorgen kommer aldrig att försvinna helt, den finns där väldigt starkt nu & säkert för en väldigt lång tid framöver Det kommer alltid finnas ett tomrum efter dem båda. Det här är en sorg som jag måste lära mig att leva med. Minnena kommer alltid att finnas kvar & ibland kommer de att vara starkare & svårare att hantera. Men det är trots allt minnena som gör dem så levande.
 
Det var begravning i måndags, så hemskt & tungt. Hjärtat värkte i kroppen & benen bar mig knappt. Tänk att du inte finns mer i mitt liv, så fort allt kan ryckas undan.
Vi tar oftast allt så för givet, det är så farligt att göra så, det kommer en dag när det är försent att visa vår uppskattning.

Idag är det en vecka sedan Missi somnade in, jag vet att du tar hand om henne till mig. Du ryktar henne som du en gång lärde mig. Säkert kan du göra flera stöv-ränder & säkert så glänser pälsen på henne samtidigt som hennes trivselfläckar blir synliga.

Jag saknar henne väldigt mycket men jag vet att mitt beslut var rätt. Jag har inte orkat ta mig ut till stallet ännu, orkar inte ta tag i sorgen riktigt än. Jag gick ner till hagen innan idag, det var så tomt så jag vände bort blicken igen.



Godnatt min älskade Missi...



Vi djurägare har äran att få låna er & att få dela vårt liv med er. Vi har äran att få älska er & bli älskade tillbaka.
Allt som sker med er är så villkorslöst. Det finns så mycket tacksamhet i er djur. Vi klappar er, ger er mat, myser & gosar. Ni håller oss sällskap i svåra stunder & ni finns där oavsett vad.
För er behöver vi inte göra oss till, för er räcker det med att vi är oss själva. Ni är lyckliga när vi är det & ni njuter av vårt sällskap på ett sätt som ingen annan.

Vi djurägare har äran att få låna er, det kommer en dag när vi tvingas säga hejdå. Det är ett otroligt smärtsamt farväl. Hjärtat skriker & gör så ont. Vi ser alla fina stunder vi upplevt med er & tvingas inse att den tiden är förbi. Vi ser bilder av allt som varit, men inget som någonsin kommer igen.

Vi djurägare har äran att få låna er, på obestämd tid. När den tiden närmar sig sitt slut så är det vi som måste tacka er för allt ni gjort för oss. Det är också vi som måste hjälpa er till den sista punkten i livet. Det har vi som djurägare tagit på oss som ett ansvar gentemot er.


När jag skriver det här så har jag tagit det där sista beslutet, egentligen för länge sedan, men nu har jag en vecka, en dag där jag vet att det sker. 
Jag skriver det här för att bearbeta min egen sorg i tid. Jag tittar på bilder & foto & minns, det är så jag hanterar min sorg.

Missi har gjort så mycket för mig genom de åren jag har haft turen att ha henne i mitt liv. Hon har stöttat & funnits som ingen annan. Hon har älskat mig trots mina dåliga dagar & hon har gnäggat åt mig när jag har behövt det.
Jag kommer aldrig glömma våra galna ridturer i skogen eller våra tävlingar vi var ute på. Jag kommer aldrig glömma hennes lugnt frustande i boxen när hon fick komma in på kvällen för att tugga sitt hö.
Jag kommer heller aldrig någonsin att glömma att hon gav mig en gåva, den fina bebisen, genom honom lever Missi vidare.


När ni läser det här så har Missi somnat in. Min älskade Missi blev 23 år & 7 månader.

Vila i Frid min älskade häst!






Sommarkänsla!



Strax före åtta satte jag mig på vild & vacker för första gången sen i vintras. När jag väl sitter på ryggen så kan jag inte förstå varför jag inte tar mig tid oftare..? Det finns ju inget härligare än att gunga fram i skogen. I sommar ska jag rida henne ett par dagar i veckan, Tove vill oxå göra det så det blir alldeles lagom för den gamla damen.

Nja, eller gamla & gamla förresten, hade någon sett henne idag i skogen med mig som en vante på ryggen så hade dom inte trott mig på hennes ålder. Hon studsade fram som en pingisboll med huvudet slängandes & frustandes. Hon är vacker min Missi-Bus, vår Missi som fyllde 23 år i maj.  


Vackra du...



Detta blev nästan en mardrömsdag. Ja, jag skriver nästan eftersom min älskade Missi fortfarande står i stallet. Men hon var sjuk idag, så sjuk att jag trodde hon skulle lämna mig där hon låg. Jag bestämde mig för att ringa vetrinären & göra det jag funderat på ett tag, ta bort min älskade vän & överlämna henne åt änglarna.
Men ödet vill annorlunda, vi är inte redo att skiljas från varandra än. Vetrinären kom inte iväg direkt & kom därmed 20 minuter senare än vad som var tänkt. 10 minuter innan hon dök upp så ställde Missi sig upp & visade klar att hon inte var klar med jordlivet.



23 år gammal, envis & med en enorm livsglädje bestämde hon sig för att stanna här hos oss. Underbara fina häst, du är så klok & vacker, rakt igenom.

Caroline & Missi...



En dag i förra veckan så fick jag den här kommentaren av en läsare som heter Sandra:


Hej annsofie! Älskar din blogg! Skulle inte du kunna skriva ett inlägg om tjejen som pratade med din Missi? Rider en häst som är väldigt stel, och blir väldigt elak ibland, misstänker att hon har ont nånstanns. Skulle vara väldigt värdefullt att få veta vad min lilla gumma känner. Är hon som pratar med missi intresserad av att prata med min medryttarhäst tror du? Många kramar!


För att förstå hjälpen som jag har fått av Caroline med Missi så krävs det lite bakgrundsinfo. Jag gör så gott jag kan för att det inte ska bli långrandigt för er att läsa men som sagt, det finns en bakgrund till att jag tog Carolines hjälp & den behöver nog läsas, innan man riktigt kan förstå vad Caroline har gjort för mig & Missi.



Allt började med att jag köpte en häst med mycket vilja & stor envishet. Hon visade snabbt om något var fel som t,ex när hon var på väg att få kolik en gång så bockade hon halva ridpasset dagen innan koliken bröt ut.
Vi växte ihop ganska så snabbt genom att vi var lyhörda mot varandra. Även Tove, som då var en nära vän till mig & som hjälpte mig att rida Missi när jag inte hade tid, kom väldigt bra överrens med henne & dom växte ihop även dom.

Sen kom min skiljsmässa & med den så kom en flytt för mina då två hästar. Först flyttade båda till lösdrift men efter bara en månad var jag tvungen att lämna ut Mulle, shettisen, på foder. Missi stod då på lösdrift, mitt i vintern, med tre nya kompisar. Absolut inte det optimala efter litet lugnt stall med endast Mulle som vän, men vad gör man inte för att få allt att gå ihop rent ekonomiskt.
Hon började konstra redan där men eftersom hon var så envis i vanliga fall så tänkte vi inte så mycket på det utan red på & gjorde som brukat förut.


Missi & jag när hon stod på lösdriften. Tittar jag på bilder från då så kan jag se tecken på att hon inte mådde så bra där heller.

Sen var det dags för sommarbete. Tove lånade en häst över sommaren för att vi skulle kunna rida tillsammans. Problemet var bara att när vi släppte lånehästen på det stora betet så tog det upp till en timme att få tag i henne.
Det orkades inte med så länge så vi byggde en ny hage, mindre, men med mer gräs i så det inte skulle gå någon nöd på dom båda.
Den hagen sprängde lånehästen gång på gång så det var bara att leta ny hage igen. Där tog gräset slut efter ett par veckor så då blev det ny hage igen. 4 hagar på en sommar, det är alldeles för många byten, jag vet, men åter igen, vad gör man inte för att allt bara ska fungera.


Missi på betet med lånehästen som bara rymde hela tiden.

En dag när vi var ute & red så började Missi markera på ett framben. Jag lät henne vila ett par veckor & sen var hon bra igen. Men bara ytterligare ett par veckor senare igen så värgade hon gå ut ur stallet efter påsadling. Hela Missi lutade sig åt ett håll så jag trodde hon skulle trilla ihop, hur läskigt som helst. Sadlade av henne & kontrollerade allt med rygg & ben men inget var fel.

Ett par dagar efter det så skulle Tove ut & rida henne. Allt gick bra till en början. Missi var lite extra tittig men inget som Tove tänkte speciellt mycket på just då. Rätt som det var så ställde Missi sig rakt upp, tappade balansen & tippade bakåt så Tove hamnade under.

Efter en förstörd Tove & en förstörd Missi så bestämde vi att hon bara skulle gå på promenader i grimskaft tills vi visste vad vi skulle göra. Vi bad en duktig ridinstruktör om hjälp till att känna & klämma. Hon sa precis som vi, Missi verkade inte ha ont någonstans & hon både såg & verkade pigg & fräch.


Missi när hon var som värst. Syns inte här att hon mådde jättedåligt men det märktes tydligt på hennes sätt.

Vetrinären då, ja dom sa som dom alltid brukar:
- Lika bra att du kommer in så vi får kontrollera benen på henne.

Men jag visste att det inte satt i benen. Det satt någon annanstans. Men var?

Missi började ställa sig på bakbenen även på promenaderna & jag var nära att ta ett beslut om att avliva henne. Hon hade börjat bli farlig för oss alla.

I precis samma veva så dök ett inlägg i ridklubbens gästbok upp. Det var en tjej som kunde kommunicera med hästar & till en bra mycket billigare peng än vad en vetrinär skulle kosta. Det fanns inte så mycket att förlora på att testa så jag ringde Caroline på en gång & fick en tid. Något jag absolut inte ångrar idag.


Här kommer ett utdrag ur det första samtalet Caroline hade med min Missi:

Har du ont?

·        Caroline får höra en ”inbunden” röst

·        Det känns bara upp och ned i huvudet

·        Jag vill bara kasta mig bort från allt

·        Ser en bild där hon får en jätte ful min, som att hon har migrän eller något liknande

·        Jag vill bara skrika rätt ut när något tar på mig ibland

·        Sedan pulserar det i huvudet

·        Matte känner mig bäst, därför visar jag saker för henne, ibland för mycket. Hon vet inte hur hon ska hantera det.

·        Caroline frågar om hon bara känner av huvudet: Det spränger i huvudet

·        Jag märker inte av något i resten av kroppen

·        Caroline känner av en stor tyngd i sitt eget huvud

·        Det har kommit och gått i ca ett halvår nu, ibörjan visste jag inte vad som hände, nu har jag försökt anpassa mig på något sätt

·        Jag vill vara glad, men jag klarar inte av det när huvudet är som en kropp i sig och resten av kroppen inte hänger med, eller vill vara i sin egen värld

·        Det känns som om någon trycker in något hårt under mina öron

·        Jag blir utmattad bara genom att prata om det


Min häst led alltså av depressioner, huvudvärk & vad jag kunde tyda, någon form av ångest. Inte konstigt att hon inte orkade ha oss på ryggen eller orkade vara trevlig & trygg. Inte hade någon vetrinär kunnat hjälpa henne ur allt det där.

Det blev bestämt att Missi skulle få healing som hjälp & att det var Caroline som skulle utföra den oxå. Så en vecka efter det här samtalet så hjälpte Caroline mig med att heala Missi. Det märktes en förändring direkt men jag fortsatte ändå med att låta Missi vara ifred. Hon fick sina timmar ute i hagen, god mat & ompyssling inne i stallet.
Det blev healing ytterligare en gång & även ett par pratstunder till för Missi under hösten som gick innan jag kände mig trygg i att hon mådde bra.

När jag sedan någon gång i januari äntligen sadlade min Missi igen så var hon lika pigg & glad som den dagen när jag köpte hem henne. Både hon & jag njöt!




Idag är Missi, som ni säkert alla vet, en stolt mamma till en liten busig Hurricane. Hon hoppar, galopperar & busar i hagen. Hon rids när vi känner för det & hon fullständigt njuter av sitt liv trots sjukdom & mugg i somras.



Allt detta, är utan tvekan, tack vare Caroline & hennes tjänster. Jag är inte säker på att Missi hade funnits i livet idag om det inte vore för Caroline.

Så ett STORT TACK till dig Caroline för allt du har gjort för oss.

För att hitta Caroline så behöver ni bara titta in på hennes hemsida som finns här.

Ge henne en chans att prata med ditt djur om du inte vet vad som händer eller bara är nyfiken på att lära känna din fyrfotade vän lite bättre.





Hoppas att du har fått veta allt behöver för att ta kontakt med Caroline, Sandra. Undrar du något mer så får du gärna fråga. Vill du maila så går det oxå jättebra.


Efter regn kommer solsken..



Efter ett par dagars tjureri från min sida så har det äntligen vänt. Vissa dagar är bara så helt enkelt, finns ingen riktig förklaring. Kanske är det tröttheten som tar vid eller så ligger det något & oroar i det undermedvetna.

För min del var det nog både trötthet & oro. Jag somnar inte på kvällarna & sover sedan oroligt på nätterna. På dagarna oroar jag mig mycket för Missi & för hur allt ska gå med henne.

Visst är hon på väg åt rätt håll med muggen, men hon är fortfarande gammal & medicinen mot Lymfangit tog verkligen hårt på henne.
Hon ser mycket äldre & tröttare ut nu än innan hon blev sjuk. Tankarna på hur jag ska göra & framförallt tankar på VAD jag kan göra är många.

Idag var det som vanligt dags för den dagliga behandlingen av muggen, men idag blev jag positivt överaskad över det jag fick se.
Jag har låtit bli att riva av skorporna på muggen för jag anser att det stör läkningsprocessen. Så i ett par veckor, varje dag, har jag bara tvättat med olika medel (varvat mellan alsolsprit, väteperoxid & alkogel) & därefter har jag smort på salva, Inotyolsalva, plus en zinksalva.

Skam den som ger sig, jag såg ett fint resultat idag när jag schamponerad hennes ben med ett specialschampo, Hibiscrub, & drog bort alla rester av salva. Det var bara pyttesmå sår kvar där under & en viss rodnad. Nu kör jag vidare som jag har gjort & hoppas innerligt att det ska bli bra till slut.

Behöver jag säga att jag drog en lättnads suck när jag såg hennes ben?

Inatt sover dom inne & imorgon hoppas jag på att få se en pigg 22-åring med föl när dom ska gå ut till beteshagen igen. 

Samtalet..



Idag har jag ringt det efterlängtade samtalet till vetrinären. Tyvärr fick jag inte det svaret jag ville riktigt än. Jag måste vänta tills imorgon med att se om hon blir friskförklarad. Imorgon har det nämligen gått mer än ett dygn sen hon fick sista antibiotikan & sista smärtlindringen. Fast som det ser ut idag & vad vetrinären tyckte så pekade allt åt rätt håll.
Promenader kunde få vänta ett par dagar så att hon inte blev överansträngd i benet direkt men däremot så kan hon gå bete med alla andra hästar om hon inte visar något imorgon såklart. Är inte speciellt orolig för att hon ska fara illa av att gå med 5 andra hästar på bete heller. Hon är ledarsto & har varit de nästan jämt ( utom ett tag när hon gick in i "väggen" ) plus att hon känner tre av dom & två av dom är små ponnisar från ridklubben & dom är nog inte speciellt ranghöga.

Sen den fråga som jag tyckte var viktigast. Hur tar jag hand om hennes mugg & framtida sår?

Alla säger olika & alla har olika tips & ideér. Jättekul & jättebra men nu kör jag på vetrinärens linje ett tag & ser hur det blir.
Sårskorporna som blir av muggen ska INTE rivas bort, är dom mogna så trillar dom bort själv. Muggen ska däremot tvättas ren dagligen med Hexocil för att undvika &/eller döda bakterier.
Salvan jag använder heter Salsyvase (tack för det underbara tipset Catherine) & den mjukgör så att sårskorporna trillar av lättare när dom är mogna. Den salvan kunde jag absolut fortsätta med.
Så nu blir det till att smörja in med salvan så att skorporna blir mjuka & tvätta bakterier varje dag med Hexocil. 

Har ni där ute några andra tips mot mugg så tar jag ändå tacksamt emot dom. Det kan ju vara så att jag kommer att behöva testa något annat i framtiden, men just nu kör jag så här tills jag vet att Missi är helt återställd från Lymfangiten & tills dess att svullnaden är helt nere.


Söta Cane ikväll när vi gav Missi kvällsfodret. Han kämpar på med en äpplebit som han fick.

Klart!



Dom senaste dagarna har livet varit fullt av tårar, oro, sprutor & tvättnig av ben. Men allt vi har gjort för Missi har gett ett stort resultat. Idag syns nästan ingen svullnad alls mer än över hasens del ( mittersta delen bak på benet ). Hon är visserligen lite svullen på skenbenet oxå men det har hon varit sen jag köpte henne för tre år sedan, tillhör åldern & försvinner efter en kvarts skrittning så den är jag inte alls orolig för.
 
Idag var det dags för den sista medicinsprutan & imorgon ska jag äntligen få ringa vetrinären & ställa mina tusen frågor. Är hon friskförklarad? Ska jag ha lite extra medicin utifall att? Hur mycket & långt ska hon promeneras med? Kan hon gå på bete med andra? & sist den viktigaste frågan av dom alla: Hur gör jag bäst för att ta hand om sår på benet så att jag slipper låta henne utstå allt det här igen??

Eftersom vi inte riktigt har kunnat slappna av dom här dagarna så har våra andra hästar fått komma i andra hand. Mycket vila på så pigga & arbetsglada hästar. Idag var det iallafall deras tur & lyckan var total i både Mulles & Loppans värld :)





Härliga sommar, låt den fortsätta så här nu utan fler hemskheter...

Wiiieeee...



Idag är Missi helt feberfri & går på ordentligt nästan utan att markera på benet alls faktiskt. Känslan är obeskrivlig. Vilken berg & dalbana man lever i med sina djur. Ena dagen är dom så sjuka att man inte vet om dom ska överleva eller inte & andra dagen ser man mer livsglädje i deras ögon än någon annan gång förut.

Det härliga med Missi är hennes sätt att tala med mig. Ja med Tove oxå såklart. Det lyser tacksamhet om henne & hon visar verkligen hur glad hon är över att vi hjälper henne. Smärtstillande som vi sprutar in i munnen är absolut inte poppis & hon känner inte alls för att ta den. Men däremot så står hon som ett ljus när Tove sticker henne i halsen med en 5 cm lång nål som dessutom är två millimeter tjock. Hon vet att allt vi gör är för att hjälpa henne & det är sann kärlek & förtroende mellan henne & oss.

Jag kunde inta ha valt en bättre häst som första egna häst, inte heller kunde jag ha valt ett bättre sto att få föl efter. Hon är en häst med ett stort hjärta & hon ställer upp i vått & torrt. Jag är så glad att allt pekar åt rätt håll så att hon får stanna kvar hos oss.. Nu längtar jag tills på onsdag när jag får ringa vetrinären & höra vad hon har att säga.

Så här är det idag...



Stort TACK för alla fina ord.. Jag har fått sms, telefonsamtal, besök, ni har skrivit i chatten & ni har skrivit här. Det värme jättemycket att det finns så många som bryr sig så mycket.

Idag känns allt mycket lättare. Tror nästan att en högre makt såg mina tidigare snurriga inlägg med en massa svordommar i & tänkte att jag inte behövde mer prövningar just nu. 
Jag hade en pigg & glad häst med öronen framåt när jag kom ut till hagen imorse. Tempen hade sjunkit till 37,8 grader & hon både åt & drack allt som fanns. Svullnaden hade gått ner rejält & hon stapplade sig fram som en äldre människa gör när dom är stela & ömma i kroppen.

Med den här faktan kan jag iallafall konstatera att hon inte lider av en spricka eller avslitet muskelfäste. Det känns väldigt skönt. Jag kan visserligen inte räkna med att hon någonsin blir helt återställd på grund av hennes ålder, men vad gör det. Så länge hon inte har ont & vill vara kvar hos oss så är jag väldigt glad & tacksam.

 
Så här ser benet ut idag. ( Ni ser en bild från igår längre ner. ) Även i juvret har svullnaden lagt sig. Ömheten på insidan av låret sitter dock fortfarande i men som vi har förstått så är det där lymfkörtlarna sitter så det är ju inte så konstigt då.

Vetrinären blev jätteglad över att höra den här förbättringen & tyckte absolut att vi kunde ta av stödbandaget som hjälpte det friska benet. Hon såg fram emot nästa samtal som blir på onsdag när all medicin är tagen. Då ska vi prata vidare om promenader så att blodcirkulationen kommer igång. Just nu går hon i en mindre hage så att hon inte kan springa runt & belasta allt för mycket.

Igen, ett stort tack till er alla för att ni stöttar mig...

Resten av dagen...



Strax efter att jag skrivit mitt senaste inlägg så gick jag ut till Missi för att titta till henne. Då äntligen stödde hon på sitt ben lite mer & både åt & drack. Tempen var fortfarande hög, 38,6. Men allmäntillståndet var mycket bättre än tre timmar tidigare när jag stod i hagen hos henne & grät hysteriskt. Benet var lika stort som inatt & det är det fortfarande. Juvret likaså & jag är livrädd att mjölken ska sina eftersom Cane inte får äta lika länge & stimulera lika mycket som annars.







Jag har under hela dagen titta till henne med jämna mellanrum & tillståndet verkar bara bli bättre. Jag har tvättat muggsår som troligtvis är boven i det hela om det är lymfangit. Jag har tagit tempen & gett henne vatten & hö & hon ser gladare & piggare ut för varje gång jag kommer.
Ändå så har jag en gnagande oro i bakhuvudet. Hon får jättestarkt smärtstillande & borde inte ha feber i kroppen då. Just nu har hon 38,1 grader, inte så högt, men ändå feber.
Samtidigt har jag bollat tankar med goda vänner & en fantastisk flickvän. Vi är alla överens, det vora konstig om hon kunde halta sig fram med så pass mycket stöd på hoven med en spricka i benet eller med ett muskelfäste som är av.

Tyvärr är det inte mycket mer jag kan göra just nu mer än att prata med henne & ge henne den medicin hon behöver. Men jag ska tala om en sak för er, det här suger. De gör så förbannat jävla ont i hela mig & tårarna bränner i ögonlocken hela tiden. Orden säger sitt, hjärnan något annat & hjärtat spricker. Tankarna spelar spratt hela tiden med mig.

Vet ni

Ibland är allt så förbaskat jäkla orättvist.

Midsommarafton år 2010, en dag jag aldrig glömmer...



Dagen började med spilld mjölk & utebliven picknick. Den fortsatte med tårar över en jobbig situation. Sen ljusnade allt. Våra goda vänner Natta & Annelie kom hit & grillade med oss & fick oss att skratta både en & 100 gånger. Den glädjen varade i nästan sex timmar sen trillade allt ihop över mig igen.

Vi gick alla ut för att ge Missi hennes kvällsmat, ett par timmar försent & tur var det. Vi hittade henne blockhalt en bit ner i hagen. Höger bakben var svullet ända nerifrån kotan & hela vägen upp i juvret. Hon andades tungt & var riktigt allmänpåverkad. Cane fick knappt äta & när han väl fick försöka så tappade Missi balansen & fick kämpa för att klara av att stå upp. 
Paniken kom krypandes när jag såg en av mina bästa vänner ha så ont. Tankarna som kom var allt annat än klara & det hann komma mycket frågor på väldigt kort tid.

Jag sprang in efter tempen & två kannor vatten till att kyla benet. Hon låg på 38.8 i feber, alldeles för högt. Vattnet blev hon tacksam över att få på benet & svullnaden gick ner lite iallafall.
Ringde vetrinären & berättade om situationen & hon rådde mig att titta till henne igen om en halvtimme till en timme för att se om svullnaden hade gett med sig plus att kolla febern igen. 
45 minuter senare låg Missi ner i hagen. Svullnaden var något mindre men benet var fortfarande alldeles hårt & jättetjockt. Det hade nu även hunnit bli väldigt väldigt varmt & Missi led verkligen. Febern hade stigit till 39.2 & nu tvekade jag inte en sekund, midsommarafton eller inte, Missi behövde hjälp.

Vetrinären kom ut ytterligare 45 minuter senare, halv två på natten. Då låg Missi fortfarande ner & Cane hade inte fått äta på en & en halvtimme.
Hon kände & klämde på Missi & vi hjälptes åt med att få upp henne på alla fyra benen igen. Hon tyckte inte att det verkade som att benet var av på något ställe där inne & inte heller som att det var en spricka. Däremot så kunde det vara ett muskelfäste som var av eller Lymfangit. Men hon kunde ju inte utesluta en spricka heller.

Efter funderingar & mycket prat så bestämde vi oss för att ge henne smärtstillande trots att det kunde förvärra skadan om det va en spricka. En spricka kan vi ändå inte göra något åt på henne så det kändes som att det var det enda rätta valet. Vi bestämde även att vi skulle behandla henne som om det är Lymfangit & se hur allt utvecklas nu under dagen.

Nu, några timmar senare är hon fortfarande väldigt väldigt svullen. Hon kan fortfarnde inte gå men har tagit sig fram 10-15 meter. Hon småplockar i gräset men har ingen aptit & dricker inget. Hon har ont & lider när hon försöker röra sig.

Det gör så ont i mig att se henne så här. Det är en evighetsväntan tills ikväll när jag åter igen kan få ge henne smärtlindring & behandlingen. & det är en lika lång väntan på att få se en förbättring. Syns ingen förbättring inom ett par dygn till så ser det riktigt mörkt ut.
Jag försöker att inte tänka så & jag försöker få dagen att bara rulla på nu men det är allt annat än lätt när jag ser henne genom fönstret i hagen. Hon har så ont så ont & jag kan inte göra mer än det jag gör redan.

Snälla håll tummarna alla ni för att min älskade Missi blir bra igen.




Blockhalt = Så halt på ett eller flera ben att hästen inte kan ta ett endaste steg framåt.

Lymfangit = Blodförgiftning

Jag är så lycklig idag..



Wiiieee, jag är i ett lyckorus. Idag har jag ridit min häst för första gången sen jag slutade i vintras. Vilken känsla att äntligen få sitta på henne igen. (Jag har inte ridit henne ordentligt med sadel sen i november. Från november & ett par månader framåt red jag barbacka & sen ställde jag av henne inför fölning.) 
Det var inget jag vågade hoppas på med tanke på hennes ålder & fölning. Men allt var precis som förut. Hon var pigg & gick på framåt med öronen på spets. Först tog vi en tur ut på småvägarna där hade hon med sig sin lilla bebis som Tove ledde & lilla Mullebus som drog vagnen med Moa. Sen forsatte vi fem minuter i ridhagen för att se om jag kan rida där med Cane lös sidan om oss & det visade sig fungera kanonbra så det tänker vi göra om redan imorgon :)

Min häst är en fantastisk tjej med mycket att ge. Så länge hon vill ridas så kommer vi att göra det. En liten förhoppning om en dressyrklass i framtiden tändes till liv & jag tänker satsa. Varför ska jag låta en fullt frisk häst gå i pension bara för att hon är gammal?

& vad är egentligen 22 år på nacken när man ser ut så här




22 år...



Idag blir min fina nyblivna mamma till häst 22 år. Det har firats med morötter & äpple i middagen & ord som jag viskade till bara henne.


 
Som en hyllning till Missi på hennes dag så tänkte jag dela med mig av hennes historia.

Missi kommer från början från Irland, hon är ett Irländsk halvblod. Hon blev importerad till England av en toppryttare inom fälttävlan, tyvärr så har jag inte namnet på honom. Tanken var att han skulle ha henne till just fältävlanshäst men eftersom min Missi är lite klumpfotad ibland så gick det snart åt skogen med den planen.

Däremot så jobbade det en svensk tjej på den tiden i hans stall som föll för Missi & hennes hoppning. Tjejen heter Claudia Doria & kommer från Stockholm. Hon bestämde sig för att köpa henne & importerade henne till Sverige. Missi hamnade då på Enskede ridklubb, inte som ridskolehäst utan i privatstallet.

Claudia tävlade henne upp i 1,40 hoppning men sen började Missi peta ner lite för många bommar så hon bestämde sig för att avla på henne en gång. Det blev en liten hingst som föddes 1998.
Claudias bror blev sugen att tävla Missi så hon sattes igång igen men det blev samma sak & dom ville mer än Missi. Med en fin avkomma redan så blev hon därför avelssto.

För fem år sedan fick hon föl nummer fyra. Det blev hennes sista i Stockholm. Hon gavs bort till någon som sa att hon ville ha henne men som sedan sålde eller gav bort henne, det vet jag inte riktigt, historierna går isär.

Den kvinna som köpte/fick henne insåg snabbt att hon hade fått fel häst i sina händer. Missi ställde sig på bakbenen, vägrade gå framåt & va full av liv & tok. Kvinnan satte ut henne på annons men den bläddrade jag snabbt förbi. 18 000 kronor för en häst som skulle bli 19 samma år, det var alldeles för mycket enligt mig. En vecka senare så ser jag samma annons igen men priset stog då som 12 000 kronor istället. Betydligt rimligare så jag åkte för att provrida.

Efter det var jag såld, vilken häst & vilka steg.

I maj för tre år sedan flyttade Missi hem till mig. Jag hade då fått en häst för 7000 kronor men jag hade inte en aning om att det var en riktig pärla jag hade hittat.
Nu i efterhand har jag fått allt det här berättat för mig plus att jag även fick veta att hon aldrig har varit skadad eller sjuk men bäst av allt, hon är utbildad upp till medelsvår i dressyr. Vilken häst det faktiskt stog i mitt stall.

Vi har gått igenom mycket dom här åren, både Missi & jag. Roliga saker, så som långa uteritter, träningar, skogsturer, hoppförsök med en rädd matte på ryggen & dressyrtävlingar. Men ibland lite tråkigare saker som kolik & skilsmässa. Jag har hjälpt henne & hon har hjälpt mig. Djur kan verkligen vara fantastiska vänner. 

Jag har idag en stolt mamma, en pigg & glad häst som njuter av livet, men med mycket nerver utanpå kroppen.

Missi är en fantastisk häst & jag har henne att tacka för mycket... 


Hoppet??



Missi vandrade av & an i hagen halva eftermiddagen & stod & skrapade med hoven i marken. Hon verkade mer orolig än vanligt & mitt hopp växte stort.
När hon sen gick in för natten så var hon lite smått orolig till en böjan plus att mjölken sprutade ur henne precis som i morse.
Hoppet har dock sjunkt lite nu eftersom hon nu verkar lugn & ser ut till att sova. Visserligen är det så många ston som ska föla gör, men från att ha varit väldigt aktiv i hagen till att sova, hmm, känns så där hoppfullt.

Så nu tänker jag trösta mig med att titta på Despan-boxen som jag snart har plöjt igenom under alla dessa vaka nätterna.

Mer mjölk..



Nu har jag pratat med vetrinären. Hon tycker att jag ska mjölka ut mer råmjölk & ställa det i kylen så jag iallafall har lite att ge. Men det blir verkligen lite, 4 dl, i förhållande till vad fölis egentligen behöver, 4-5 liter. Men alltid något för att hjälpa fölis till en bra start.

Vetrinären vågade inte säga vad hon trodde om hur långt det var kvar. Hennes kommentar till det hela var att det kan komma inatt men det kan lika gärna vara en vecka kvar. Hehe kul hör du du..

Nu ska jag mjölka & sen ska jag försöka sova lite så jag orkar med lite fler nätter.

Mjölk...



Missi sprutar mjölk. Så fort hon rör sig så kommer det mjölk i massor. Inte så bra eftersom det är viktig råmjölk hon förlorar. Vi har mjölkat ur en deciliter åt fölis så att den iallafall får det i sig.
Nu väntar jag på att vetrinären ska ringa upp mig så jag får veta om jag ska mjölka mer eller låta henne vara. Om hon ska gå ut eller bli inne & höra hur långt dom tror det är kvar nu.
Visserligen så har dom, precis som jag, trott att det har varit nära i 3 veckor men nu har det hela tagit en rejäl vändning med allt som har hänt med vaxproppar & mjölk.

Återkommer så fort jag har pratat med dom så att ni oxå får veta hur det ligger till :)

En vädjan..



Men åååååååhhhhhh....... Hur länge ska vi behöva vänta? Fölis skulle ju vara ute nu..? Hur länge kan en häst med fulla tecken hålla en fölis inne?

Ikväll rann det ur hennes bak & hon gick fram & tillbax i hagen så vid sex-tiden var vi tvungna att ta in henne. Vi tvättade henne & gav henne mat & sen lät vi hästarna få kväll, något för tidigt men för Missis skull.
Ändå händer det inte mer. Hon äter & sover & äter lite till.
Jag orkar snart inte mer. Ovanpå all min trötthet så har jag dragit på mig värsta förkylningnen & svettas & fryser om vart annat plus huvudvärk & yrsel.

Missi har idag gått över tre veckor plus två dagar, 23 dagar. Hela livet med allt som måste & borde göras står på time out bara för att den här fölisen inte vill titta ut.

Så snäääääälla fölis, titta ut nuuuu, för min skull, snälla..

Tidigare inlägg
RSS 2.0