God Jul...

Jag har bloggat sedan september 2008, i hela fem år har jag låtit er få vara en del av mitt liv. Just nu orkar jag inte mer som ni kanske märker. En dag kanske jag berättar varför men just nu vill jag inte. Jag vill ta mig framåt tillsammans med min familj. Kan hända at det dyker upp något litet här, någon gång då och då innan jag är tillbaka för fullt igen.

Tills dess önskar jag er en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År. Glöm aldrig bort vad julen står för och glöm aldrig bort er själv ♥



Foto: www.tagfoto.se
 

Tid...

Min tid.... Vart tar den vägen? Klockan ringer 4,40 och innan jag vet ordet av så har min favoritserie som börjar klockan 21,00 tagit slut och dagen likaså. Bara att krypa till kojs för att vänta in klockans signal igen.

Just nu känns det lite som att livet springer iväg. Det finns nästan ingen ledig tid alls, våra varannan helg finns fortfarande men helt ärligt, hur mycket hinns det med varannan helg?

Nästa år har vi satt upp nya mål och nytt schema, både för oss och för våra anställda. Men inte minst för vår familj. Det finns saker som är viktigare än alla pengar i världen och dom ska prioriteras. För vad gör det egentligen om jag inte kan köpa dom nya skorna jag spanat in eller ljusstakarna som passat så bra i mitt gästrum?
För mig känns det i nuläget viktigare med tid. Tid att träffas och umgås med min familj, tid att rida min häst, tid att träna min hund men framför allt tid till avkoppling så att jag kan fortsätta vara den starka människa jag är.
 
Älskade Misa med huvudet fullt av rapsolja. Bådar gott inför utställningsdebuteringen på lördag.

Våra prinsessor med sina söta bebisar.
 
Mina favoritshibor i hela världen. Iko, vår dagisvovve som fick mig att börja älska rasen och Misa som bara växer sig större och större i mitt ♥

Minnens dag...

Att jag inte sörjt klart, det vet både du och jag. Hur lång tid det kommer att ta det vet vi inte. Allt har sin tid och jag väntar, rider med stormen och följer med vågorna av tårar. Det kommer bli bättre, det kommer bli lättare med tiden. När min bitterhet för orättvisan lägger sig så kanske. Frågan varför, står fortfarande klart framför mig. Jag kommer aldrig att förstå varför någon ville göra så här mot mig och dig, mot oss, mot vår familj
Vi hade ett starkt band, du och jag och det har vi fortfarande. Det ska aldrig någon få ta ifrån oss. Du har alltid funnits för mig, ställt upp för mig. Pratat mig tillrätta när jag gjort något dumt men berömt mig när jag gjort något bra. Jag var alltid din rediga tös, har alltid varit dig nära.
Du finns forfarande här för mig. Det är ofta jag ber dig om hjälp med mina tankar, ber dig att finnas när något känns svårt. I mycket av det jag gör kommer jag till att tänka på dig, då brukar jag känna att du finns fortfarande.
Jag kommer aldrig att glömma alla minnen och jag hoppas att bilden av dig och ljudet av ditt skratt och din röst aldrig ljusnar.

Idag är det din födelsedag, det är nu hela familjen brukar samlas och äta mormors goda mat. Jag missade det de sista åren, jag hade flyttat för långt bort. Det var mycket jag missade på grund av min flytt, sånt jag alltid kommer att vara ledsen över men sådant som jag aldrig har kunnat göra något åt heller.
Livet är fullt av små tankar och funderingar och så kommer det alltid att vara, oavsett hur och varför vi gör våra val. Men det är dagar som dessa då allt blir så verkligt igen, då det kommer över mig och påminner mig. Det gör egentligen ingenting, men det är tufft. Samtidigt som det är tufft vill jag minnas och jag vill gråta, det är så jag bearbetar min sorg.

Två år har det snart gått och jag kommer aldrig att glömma. Den här är till dig på din dag morfar. Må änglarna sjunga den för dig idag ♥
 

Zumba...

Men nu j*klar är jag på G. Skivan damp ner i lådan i tisdags och jag har redan kört på ganska bra med några pass både i tisdags och onsdags. Ikväll blev det tyvärr inte eftersom vi hade annat som var viktigare för oss, men imorgon, då kör jag igen.
Här ska det övas upp kondition och muskler ska stärkas. Snygga ben och fast häck och mage är målet till sommaren. Måtte jag bara hålla uppe min inspiration så mina löfte till mig själv infrias...


En miss...

Utväxten ska bort, nu har jag föträngt den länge nog! Jag gick till frissan i oktober för att klippa mig och lägga en rödaktig toning i. MEN, den rödaktiga nyansen blev mer en mörkbrun med rött skimmer och den toningen sitter som berget. Jag börjar misstänka att det var en färgning trots allt. Hur som helst så ska det göras något åt det nu. En chokladbrun toning och därefter röda slingor, håll alla tummar ni kan är ni snälla :)
 
 
Färgen på bilden är den jag fick, inte alls så röd som jag tänkt mig. Hoppas nu att jag kan lyckas med röda slingor istället :)
 
 

Min vän...

 
Visst är hon vacker?
En av alla mina vänner som kommer till oss på dagis varje vecka. Oj vad jag längtar efter en egen liten shiba nu ♥

Lugn och härlig...

Den här dagen har passerat så där härligt nästan obemärkt förbi, bara ihågkommen av familj och två nära vänner. Precis så jag tycker att en födelsedag ska vara. Inga opersonliga Grattis-hälsningar på facebook från någon som man knappt pratar med annars.
En födelsedag är lite personlig tycker jag, kanske lite fånigt och kanske beror det på min ålderskris jag kom in i för cirka 5 år sedan. Men faktiskt, visst känns dagen lite mer speciell om man får en fin blomma genom blomsterbud och ett personligt skrivit kort av sina föräldrar?
Visst kan jag tänka mig att ha en brakfest när jag fyller år, kanske rent av redan nästa sommar, vem vet. Men ikväll kommer jag gå och lägga mig nöjd över att jag ännu ett år har kunnat hålla facebook-gratulationer långt bort hihi.
 
Så här fin var födelsedagsblomman från mamma och pappa ♥
 
Se så många fina knoppar mamma :)
 
Ja jag älskar Orkideer och nu när jag äntligen har fått en orkide att blomma om så finns dom snart överallt i hemmet. På nyårssdukningen stod dom jättevackert i vanliga vaser med rosa stenar i botten. Enkelt och, enligt mig, stilfullt.
 
När jag kom hem idag så hade min son varit ut och gjort en jättegullig snölykta. Jag frågade om den var till mig men fick till svar att han bara gjort den, pojkar alltså haha. Jag väljer att låtsas att den var till mig ♥

Älskade morfar...

Ett år av saknad.
Ett år av sorg.
Ett år av tomhet.
Ett år av längtan.
 
Inatt var det ett år sedan jag fick mitt livs värsta natt. Min syster ringde till mig med en lugn, fast ostabil röst. Hennes ord kommer alltid att eka i mitt huvud, AnnSofie, morfar finns inte mer. Det var som om någon slet ut hjärtat på mig. 100 mil från min morfar, 100 mil från resten av min familj. Emelie berättade sakta vad som hänt, så att jag skulle förstå. Jag förstod inte, jag grät och skrek, precis som jag skulle vilja göra nu när jag skriver det här. Emelie frågade om Tove var hos mig, det var hon. Tove höll om mig och tröstade mig. Jag minns det som igår.
 
Ledsamheten över allt jag aldrig fick visa dig börjar så smått att lägga sig, men trots alla år som kommer att gå så kommer jag föralltid vara besviken. Ledsamheten över att aldrig mer få höra dig berätta saker gör mig nästan bitter, det fanns nog inget du inte kunde. Förut var du bara ett samtal bort om jag undrade något, du visste svaret om jag frågade. Mest ledsen är jag över att inte få träffa dig en sista gång. Varför ville någon att det skulle bli så här?

Under året som gått har jag lärt mig att ta vara på min familj och uppskatta allt jag har. Trots att du inte finns fysiskt närvarande så finns du med mig och lär mig saker fortfarande. Tänk vilken kraftfull man du var morfar. Jag är så glad över att du lärde mig så mycket och gav så mycket av dig själv till mig och dina barnbarns barn. För även om barn inte alltid lyssnar riktigt, så ser dom och minns mycket mer än vad vi vuxna tror.
 
Av alla minnen från dig så är den här sången ett av dom starkaste. Tack älskade morfar ♥ 
 

Två år som sekreterare...

Det här roade jag mig med igårkväll :)
 
http://helahalsingland.se/nordanstig/gnarp/1.5314203-helt-ny-gnarpsforening-ar-fodd
 
Vi har haft ett roligt år så jag sitter kvar i den riktiga styrelsen som tillsattes igår. Tillsammans ska vi få Gnarp att växa, alla som bor här, eller hur?!

En vinst...

Jag vann en tävling som TAG-FOTO hade lagt ut på facebook, superkul och jag tackar så hemskt mycket för fotograferingen samt den fina kalendern jag vann.
 
Jag fotade fyra av mina favoritbilder med mobilen:
 
 
 
 
 
Resten finns på TAG-FOTOS sida på facebook. Jag kan varmt rekomendera företaget till er alla. De fotade oss när vi gifte oss, de har fotat hundarna på dagis och de fotar mina barn. Alla bilder har en känsla och de fotar tills de känner att de har bilder att välja bland.
 
Jag är helnöjd med min almanacka :)

Önskelista...

I brist på annat så får ni en dålig mobilbild på vår lilla bebis som börjar bli stor nu.
 
 
Tiden går så fort, veckorna springer fram och det känns som att jag inte hinner med. Det finns så mycket att fixa med jämt, så mycket som jag vill hinna med och som jag vill pyssla med. Fast att jag alltid planerara allt så noga (jag är så som person, massor av planering jämt) så verkar jag tappa bort mig och missa en massa.
 
Tror det kallas stress med ett annat ord. Ett varningstecken på att man borde dra ner på tempot. Samtidigt så känner jag att det inte är rätt läge att dra ner, hur ska allt gå då?
Jag vill inte dra ner tempot heller, jag älskar tempo. Jag önskar mig bara fler timmar på dygnet.... eller en städerska.... eller en kock.... eller varför inte alla tre alternativ. Tänk så mycket tid jag skulle få till allt jag vill göra...

Undangömt...

Jag älskar mitt Skåne med Malmö, Vellinge och Höllviken. Det känns som att jag känner till varje liten vrå här. Överallt finnns det minnen från barndomen och det vilda tonårslivet. Skolor jag gått på, affärer jag handlat i, vänner jag träffat på olika vis och på olika ställen.
Jag känner mig som hemma när jag åker genom Malmö. Inte för att jag bott där men för att jag spenderat hur mycket ledig tid som helst med att bara strosa runt i affärer, fikat på cafe eller gått på krogarna. Jag saknar ofta Malmö och vad den staden kan erbjuda.

Det är mycket som jag saknar här nere, men det finns saker jag inte alls tycker om. Jag känner hur varje del av mig bara längtar hem. Jag vill vara i vårt egna hus, jag vill ha våra egna rutiner. Jag saknar min fina Tove som är kvar hemma, jag saknar vårt jobb och alla våra djur. Jag saknar oss, som vi är tillsammans där hemma. Jag saknar att känna mig trygg i det jag gör och i det jag tror på.
 
Ytligheter och samtal utan känslor, vem gör rätt och vem gör fel, vad kan dom och vad kan den, vad har dom och vad har vi.
 
Jag gillar Norrlands-AnnSofie, hon med känslorna i hjärtat, rutinerna på rätt ställe. Hon som blir respekterad och bemött. Jag saknar att få vara hemma och känna mig hemma men jag saknar oxå Skåne med Malmö och Vellinge, jag saknar nog mest det "hemma" jag en gång hade här.
 
Så jag bär med mig alla minnen och njuter av att strosa i Vellinge och Malmö. Men jag åker hem till Norrland igen och gömmer tjejen med ytligheter och undangömda känslor för att istället ta fram den tjejen som jag trivs med.

En stor saknad...

Jag tänker ofta på dig, varje dag, oftast flera gånger om dagen. Oftast när jag går mina promenader med hundarna eller när jag trimmar vännerna på bordet. Jag hoppas och önskar att du kikar ner på mig, att du fortfarande tycker att jag är en redig tös. Jag hoppas att du fortfarande är lika stolt över mig som alltid annars.
 
I min ensamhet så fäller jag många tårar, det är när jag är ensam som det blir påtagligt. Det är då alla tankar kommer.
 
Kommer det någonsin göra mindre ont? Kommer saknaden någonsin att bli mindre? Det har snart gått 9 månader och jag är fortfarande lika ledsen som den natten samtalet kom.
 
Ledsamheten och min ilska över att du aldrig fick komma upp och se vårt livsverk sitter fortfarande i lika hårt nu som då. Besvikelsen över att du inte fick läsa tidningsartikeln om oss när vi fick motta priset för årets kvinnliga företagare sitter föralltid i mig.
 
Jag tände ett ljus för dig i kyrkan när vi gifte oss. Mormor tackade mig för det och jag vet att du oxå skulle gjort det om du kunnat. Jag vill ha dig här igen. Varför blev det så här?
 
Jag vill visa dig min häst som blivit så stor, då skulle du nog ha sagt att han var en vacker häst. Jag vill visa dig runt i vårt fina hus, då skulle du nog sagt att det var ett fint hus ni köpte efter mormor Stina. Jag skulle vilja visa dig allt vi byggt med våra egna händer, allt vi kämpat för att bygga upp.
 
Jag skulle vilja höra din röst och höra dig fråga mig om jag tänkt på allt, frågat mig hur det går. När jag svarat dig att allt går bra och att vi har allt under kontroll så hade du svarat tillbaka: Ja du är ordentlig du AnnSofie, du brukar ha allt under kontroll.
 
Men mest av allt hade jag velat kunna ge dig en sista kram, det var alldeles för länge sen sist. Åh vad jag saknar dig.
 
Livet kan vara så orättvist ibland, varför är det aldrig någon som kommer att förstå. Jag kommer aldrig att förstå varför jag inte kunde få träffa dig en gång till, bara en ynka gång till.
 
Jag tänker ofta på dig, oftast flera gånger om dagen. Jag önskar och hoppas att du ser mig ♥

Bild...



Idag har jag varit till fotografen för att stå modell till ett projekt som dom håller på med. Tycket sånt är superkul och ställer gärna upp.

Förra årets bild gjorde jag med min Loppan och resultatet blev så här då:



Ska bli spännande att se min bild den här gången. Kände mig som en stirrande ko i en orms kropp samtidigt som jag log som Joker i Batman, det ni!

Goda råd...



Jag pratade med pappa igår, som jag saknar min pappa. För er som inte vet så bor jag nästan 100 mil från min familj. Kanske inte är så långt för många andra men för mig är det alldeles för långt ibland.

Jag saknar dom alla lite nu och då. Jag saknar att kunna bolla med mamma, att behöva lyssna på pappas alla goda råd, att kunna krama om dom när jag vill och behöver det.
Mamma, Mormor, Syster och hennes barn kommer snart upp, det ska bli så kul att få se dom alla igen. Men pappa kunde inte, han har precis som alla andra ett jobb att sköta och kunde tyvärr inte ta ledigt. Men till sommaren så ses vi igen, det är ju faktiskt inte så långt dit :)



Tills dess så finns det en massa som ska göras och fixas så tiden går säkert fort. Kanske för fort till och med :)


Små steg...



Idag har jag lättat hjärtat och gråtit ut hos en vän. Det kändes skönt att få saker ur sig. Även om jag har världens bästa sambo så behöver jag ibland ventilera med någon som inte går i samma spår som jag själv. Allt kommer att lösa sig, det vet jag. Synd bara att jag inte kan ta mitt trollspö och få det att hända nu, helst igår.



...



Har jag skrivit någon gång att  allt inte är så rosa och gulligt här hemma? Har jag skrivt någon gång att jag mår som sämst när en av dom jag älskar mest i hela världen mår dåligt och jag inte kan göra ett dugg för att det ska bli bättre? Har jag skrivit någon gång att ibland går mitt hjärta i tusen bitar?

Ibland önskar jag att jag var anonym i den här bloggen, att ni inte visste vem jag var. Då skulle jag vräkt ur mig allt som trycker mitt hjärta lite då och då.

Lite mer...



Saknar saknar saknar...

Pappa kom och ge mig dina trista alldeles nödvändiga tips och hjälp mig med att gräva och jämna mark. Mamma kom och laga din goda mat och skäm bort mig för en dag eller två. Tjata och tala om för mig vad som är rätt och vad jag bör tänka på. Vad jag bör göra först och vad jag ska lägga åt sidan.

Jag vill ha kramar från min familj där nere, jag vill bara se dom för ett par dagar. Se mina älskade systerdöttrar och tala om för dom att moster älskar dem. Jag vill fika hos mormor och pussa hennes lilla vovve Paddy.

Vissa dagar känns saknade mer än andra helt enkelt...

Ett liv, ett öde..



Ta tillvara på det du har, du vet aldrig hur länge det varar. Älska de du har runt om dig & njut av stunderna du får med dem.
Livet har så mycket att erbjuda & du är inbjuden att delta. Ta chanserna när de kommer till dig, annars kan du missa en viktig del av ditt liv, ditt öde.

Änglarna finns överallt, de hjälper oss att göra rätt val om vi bara låter dem komma nära.


Vet ni?



Jag är stolt över mig själv, förbannat stolt om man nu får uttrycka sig så om sig själv. Efter alla djupa nedgångar jag har haft under de åren jag har hunnit med att vara vuxen, så har jag nu äntligen landat.

Jag har hittat min själsfrände. Jag har med hjälp av henne & resten av min familj vågat & kunnat förverkliga min dröm. Min hundutbildning, vårt företag, alla våra djur & nu till sist, äntligen, vårt fina fina hus.

Jag har vågat satsa & jag har vågat tro. Jag har haft min vilja & min styrka med mig & jag har tagit alla strider som behövts, rest mig & kommit ur dem mycket starkare än någon gång tidigare.

Så när jag nu står i mitt kök & lagar mat & har radion på högsta volym samtidigt som jag skrålar med så känner jag bara en enorm lycka & stolthet.

Ge aldrig upp! Det finns en lycka för alla. Ibland måste vi bara söka lite längre & lite djupare. Ibland så finns den bara där, du behöver bara öppna ögonen & se möjligheterna.

Jag vet att allt går om man vill...


Tidigare inlägg
RSS 2.0