Jodå...

Jodå, jag lever.. Men jag saknar ord och tankar att skriva ner. Jag kan inte ens få ner hur jag mår och känner. Vissa perioder kan vara så i livet, för alla någon gång.
Då gäller det att prioritera om, fundera över vad som är viktigt här i livet. Sortera bort sådant som fyller hjärnan i onödan, avsluta påbörjade projekt som tynger och bestämma sig för i vilken riktning man ska gå.

Steg ett blir att avsluta påbörjade projekt, lilla hallen blir förhoppningsvis helt klar nästa vecka. Stor hallen ska återställas efter den tråkiga vattenläckan i våras, blir också klart nästa vecka och sen är det dags att köpa golv dit. Småfix som lister, utrensning och byta lampor ska också göras här hemma innan jag kan känna att det är okej.
När saker och ting här hemma är klart så ska jag bara njuta av vårt underbara hem, vänta in julen och allt mys den för med sig. Jag ska definitivt prioritera julbak med barnen, träning med vovvarna och härliga turer på hästryggen :)

 

Kvällsfunderingar...

Tänk att min son börjar högstadiet imorgon... Oro, stress, spänning, skratt, nervositet är några av alla våra känslor som florerar i kroppen just nu. 
 
Minns själv skoltiden som tuff och kämpig. Inte den första halva delen, men den andra Den som börjar med sjuan. Det var så mycket att leva upp till, så många nya intryck och så många ögon som riktades mot en varje dag.
Känslan av att vara fel och känslan av att inte duga minns jag precis. Tänk att många av våra ungdomar går runt med just de här känslorna som jag beskriver och ibland ännu fler. Det är ta mig tusan inte lätt att vara tonåring.
 
Imorgon ska jag köra min lilla gosse till hans första högstadiedag. Han som skrattade så att han kiknade i babygymet, han som älskade när vi gungade på lekplatsen och sjöng tillsammans ju högre gungan gick, han som höll mig i handen när vi gick i djurparken, han som somnade på min arm i min famn. Min lilla pojke som vuxit upp och blivit en helt fantasiskt skön kille. Vart tar tiden vägen?

Slapp...

Ja också var det där med tiden igen, undran om vart den tog vägen menar jag. Men jag tycks inte vara den enda som brottas med den. Alla människor verkar kämpa mot klockan, hela samhället och livet är så himla uppstyrt av tiden jämt. Det är tider att passa överallt och hela tiden, jobb och skola, frukost, lunch och middag, tvättstugan, träningen, teveprogrammet och så fortsätter det. Hela livet och dagarna igenom. Vilken stress de flesta av oss bygger upp.
Folk brukar fråga oss hur vi orkar sitta uppe på kvällarna till en bit in på natten efter våra långa arbetsdagar? Om sanningen ska fram så gör vi väl egentligen inte det men det är den enda tiden på dygnet när det inte finns några måsten eller tider att passa. Vi slappar och njuter av lugnet och stillheten, somnar en skvätt på soffan innan vi borstar tänderna för att sedan släntra upp i sängen.

Nu blir det teveslapp och lite candy crusch på fejjan! Godnatt!

Fortsättning...

Jag gillar när jag får lite kommentarer och svar, det får mig att tänka ännu mer och vilja ännu mer. Jag svarar på era kommentarer i det här inlägget :)
 
Vi börjar i änden med kossorna. Jag uttryckte mig nog lite fel när jag skrev om dom. Naturligtvis vet jag att det finns regler för bönderna att följa och jag vet att dom, liksom oss andra som sysslar med djur, måste följa dom för att få ha kvar sina djur. Med några lyckliga stackare så menade jag dom som faktiskt får gå ute HELA sommaren och njuta av solen, värmen, gräset och friheten. Eller ännu bättre, utevistelse varje dag!
 
Jag får också erkänna att jag inte hade någon koll på att det var lag om exakt antal månader och timmar under sommaren, men nu när jag kollat upp det så tycker jag ändå att det är på tok för lite utevistelse för ett djur och jag förstår inte varför tjurar och kalvar ska vara undantag. För även om tjurar kan få hållas inne av säkerhets skäl så måste man väl kunna bygga så att även dom kan få vara ute, eller? Nyfödda kalvar kan jag förstå eftersom solen och insekterna kan vara väldigt påfrestande och farligt men det finns ju hallar istället för stall då, eller?
Att nordanstig är så duktiga är väldigt bra men resten av Sverige då?
 
Det där med mått inomhus har jag noll koll på när det gäller kossor, jag vet bara vad jag har sett och då står dom alltid uppradade utan något mjukt att ligga på. I mina ögon ser det hemskt ut :(.
 
Hästarna då, ja någon källa på internet vet jag inte om jag kan hitta åt dig som undrade när det gäller täcken t,ex. Men jag kan berätta vart jag hört det, det är kvinnan på länstyrelsen som jag har kontakt med gällande vårt företag som berättat lite för mig.
Jag har nämligen frågat henne en massa eftersom vi ska bygga lite till våra hästar och då fick jag även info om lite annat. I regler om täcke menade jag inte att det fanns en regel som sa att du måste täcka din häst, tvärtom, du behöver inte täcka din häst vid minsta minusgrad. Kvinnan som jag har kontakt med säger att det är en rekommendation att täcka hästarna vid extrema väderförhållande som iskyla, snöstorm osv men att hästar helst inte ska ha något täcke alls om det inte behövs av någon särskild anledning, som ryggproblem t,ex.
 
En häst ska varje dag ha möjlighet att röra sig fritt i naturliga gångarter. Jag förstår inte riktigt vad du menar med spiltorna, max 16 timmar per dygn uppbunden i spilta är rätt men det var inte så jag menade. Tror det blev lite missuppfattning vad gäller det här hihi. Spiltor där dom står uppbundna bör för övrigt föbjudas enligt mig, för både kossor och hästar :)
 
När det gäller grisarna så tänker jag mest på skiten som man så ofta ser att dom står i. Jag tycker det är stor skillnad på skit och något att böka i, men det får stå för mig.
Att bara handla svenskt hjälper tyvärr inte alltid, även om jag tror att jag gör det alltid. De stackars grisrna blir inte bra hanterade vid lastning till slakt bara för att vi är i Sverige och alla kossor får inte stå i stora härliga boxar bara för att jag köper svenska mejeriprodukter.
 
Jag förstår att det är dyrt att vara bonde och hålla alla kossor i boxar, ha stora fina betshagar osv, MEN (och detta MEN får stå för mig och mitt personliga tyckande), jag hade aldrig klarat av att vara bonde om jag inte hade kunnat ha dom kraven på mig själv för mina djur.
 
Precis som du skriver Johanna så finns det gott om rötägg som inte skulle fått ha djur och det är helt sant, vi kommer aldrig att komma åt dom alla. Men vi kan väl åtminstonde försöka göra en förändring tillsammans :D
 

Dubbelmoral eller pengar???

En fundering: (ta er gärna tid att läsa då det är värt en fundering eller två)
 
Hästarna i stallet ska ha tjocka bäddar, stå dragfritt, ha ventilation, få näringsrik mat, gå ute ett visst antal timmar per dygn och det finns regler om täcke, inomhusvistelse, kvadratmeter på både boxar, vindskydd och hagar.
 
Många kosser står uppradade och fastbundna på betonggolv med knappa ströbädden, en del får ensilage som är så långt från näringsrik som det bara går, de står inne dygnet om år ut och år in förutom några lyckliga stackare som får gå ut några månader om somrarna, men om de har tillgång till något vindskydd när solen steker eler regnet öser ner är väldigt oklart hos många.
 
Spontant känner jag att det är väldigt orättvist! Det är underbara fina djur både hästar och kor (ja jag är rädd för kor men det innebär inte att de förtjänar detta).
 
Nästa fundering:
 
Jag som driver ett hunddagis, hundpensionat, kattpensionat och smådjurspensionat måste vara godkänd av länsstyrelsen och rätta mig efter ALLA regler som de har gällande hållande av dessa djur. Allt ifrån temperatuer till ventilationer, rena lokaler, gömställe för katterna, sitthyllor till smådjuren, säkerhetsföreskrifter som inga kontakter eller sladdar t,ex. Det måste vara rätta måtten på yta, väggar, stakethål, ja nämn det och jag måste följa det. Jag måste dessutom ha en utbildning och erfarenhet.
VET NI? Jag tycker det är SKITBRA rent ut sagt att jag måste följa dessa reglerna för det ställer  högre krav och lämnar en hel del oseriösa människor utanför branchen även om några kvarstår.
 
Men säg mig då kära läsare......
 
Hur kan ASTRA-hundarna få genomgå de djurförsök de utsätts för och vem i helskotta har godkänt deras levnads-standard i deras hundrum och rastning i hundgårdar? Hur kan man låta en kennel föda upp hundar som är tänkta att gå direkt till djurförsök? Men oseriösa uppfödare som förvarar sina valpar i lastpallar åker på ordentlig tillsägelse och måste rätta felen för att få behålla sina valpar. Vilket också är HELT RÄTT om ni frågar mig!
 
Ja jag vet inte hur ni känner, men jag tycker något går väldigt snett här i Sverige när det gäller djurhållning och djurens rätt.
Det är ju ändå korna som ger oss mejeriprodukter och kött. Grisarna ger oss också kött, men hur bor dom stackarna? De stackars hönorna som värper äggen sitter på sina sittpinnar dag ut och dag in. De har små bås att värpa i men det är i stort sätt deras liv.
 
Sitter allt det här i pengar? För om det är så, då undrar jag om inte ni, precis som jag, tycker att djuren är värda lite mer som tack för allt de dom ger oss.
Sen undrar jag också om inte de högre makterna som styr över alla lagar som länsstyrelsen måste följa upp skulle ta och se över sin dubbelmoral lite!!
 
Ber om ursäkt om jag träffat någon av er personligen, eller vänta, nej det gör jag inte alls förresten. För om ni inte har samvete nog för era djur då har inte jag det heller för er.

Reflektioner över inlägget igår...

Jag har gått och funderat lite på det jag skrev igår, om att en födelsedag är personlig. Det låter ju väldigt märkligt att det kommer från mig som i inlägget tidigare berättar att jag friade till min Tove på facebook och som ständigt lämnar ut personliga saker om mig själv. Ja långt ifrån allt berättar jag så klart, det finns mycket mycket mer som stannar hos oss i familjen, men väldigt mycket kommer ut här.

Jag menade bara att jag själv vill välja vad som berättas, när det berättas, hur det berättas och framförallt OM det ska berättas alls. Det är av den andledningen jag valt att ta bort min födelsedag på facebook.

Töntigt kanske en del tycker men sådan är jag. Som skrivit i inlägget igår så kom det här med födelsedagsnojja när jag närmade mig min 30-års dag. Jag var verkligen inte redo för att fylla 30 år. De flesta runt om mig trodde att det berodde på att min flickvän var så pass mycket yngre än mig, det var kanske en liten del i mig som tyckte att det var jobbigt. Men den största anledningen till min lilla (läs stora) ålderspanik kom var faktiskt att jag inte kände mig klar för att fylla "gammal". Jag visste inte vad jag ville jobba med, bodde i en liten trång lägenhet, var arbetslös, hade funderingar fram och tillbaka på vad jag skulle läsa och om jag skulle läsa. Ja det var mycket som snurrade på då.
 
Under de här nästan fem åren som gått har jag hunnit resa till Egypten, plugga, starta företag, köpa hus och gifta mig. Jag har hunnit med allt det jag oroade mig för att jag inte gjort tidigare och det skänker mig ett väldigt lugn. Nu vill jag kunna göra saker med min familj som jag inte haft möjlighet till tidigare, det blir mitt nästa mål med livet. Att njuta och göra saker som vi tycker om allihop. Vi tänker börja med två minisemestrar. När, var och hur avslöjar jag naturligtvis inte här ;)

Det här fina foto sitter nu i vardagsrummet ovanför soffan (den vita fläcken är av min blixt och finns alltså inte med på orginalfotot). Tänk sån tur jag har ♥

En bebis...

Men jag kom just på att jag glömt visa upp en sötlök som tittade ut i tisdags den 30 oktober.
 
Det var Molly som fick bli mamma för första gången och en bebis var det som kom, en liten pojke som ännu inte fått något namn.
Vi är glada över att båda mår bra och vi är glada över att ha så mycket fina djur runt om oss. Vi trivs med vårt djurliv och vi tar hand om alla våra djur med lika mycket kärlek och omsorg.

Men efter en hel del kommentarer och lite gliringar från människor runt om oss så verkar dom inte lika roade av vårt djurliv. Varför kan jag verkligen inte förstå eftersom det inte är deras liv det gäller. Vad har andra med att göra hur mycket djur vi har eller om våra katter (tre olika honor) har fått bebisar tre gånger totalt det här året?
Så länge vi tar hand om alla djur så är det väl vår sak som vi faktiskt över huvud taget inte ser som ett problem alls.
Våra älskade katter och kaniner får städat varje morgon och varje kväll. Dom får mat och friskt vatten två gånger om dagen. Våra hundar går på dagis varje dag där dom har sällskap och härliga promenader varje dag, oxå dom får mat och friskt vatten. Hästarna har fri tillgång på hö, dom ses till flera gånger om dagen och vi älskar dom precis lika mycket som vi älskar alla våra andra djur. Säg några andra djur som har det bättre än våra eller ens lika bra.

Nä, alla ni som har åsikter om det här, låt oss sköta vårt liv med alla våra djur så kan ni få sköta ert liv bäst ni vill. Alla är vi olika och vi är väldigt stolta över får familj med alla härliga individer.

Hur många djur vi har? Ja det blir tre kaniner (kan bli fler, kaniner kan om jag säger så), sex katter plus en bebis som ska flytta när den är tillräckligt gammal, två hundar och tre hästar (en är utlånad och säljs till helgen). Än är vi inte klara, redan till våren kommer det tillskott och vi njuter :)

Tillsammans kan vi göra skillnad...

Jag har suttit med tårar i ögonen nu ikväll. Familjer som kämpat och som gått antingen som vinnare eller förlorare ur kampen. Kvinnor som tvingats lämna sina familjer alldeles för tidigt och som aldrig får se sina barn växa upp, som aldrig får träffa sina barnbarn. Kvinnor som planerat allt i detalj inför sin bortgång och som tänkt på allt för barnens skull. Familjer som förlorat en älskad familjemedlem och som nu besöker en grav, barn som säger -Hejdå Mamma!, när dom går från gravstenen.
Är inte livet orättvist ibland? Varför kan inte vi alla få leva och uppfylla våra drömmar?



Jag har stöttat cancerfonden med 300 kronot det här året. Kanske inte så väldigt mycket men tillsammans med många andra så har vi hjälpt min barndomskamrat Danni att samla ihop över 100 000 kronor i en fond hon startat.
Fonden startade hon till minne av sin svägerska som gick bort in år i bröstcancer. Endast 28 år gammal, nybliven mamma och nygift med sitt livs kärlek så lämnade hon dem alla.
Hjälp till att göra skillnad du oxå!
http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/insamlingar/?collection=6215

Klicka på länken så kommer du direkt till Dannis fond för "Lilla Sophie"

Inte ha roligt...

Hon fick sjunga men inte dansa och ha roligt....

Att en flicka i familjen från Afghanistan dansar på scenen och låter slöjan falla var en stor katastrof. Hon var lösaktig och förtjänade att dö.
Men att titta på musikvideos från andra länder där andra flickor dansar på scenen gick tydligen bra för då var det inte "deras" flicka.
 
Det här med kultur och i en del fall religon är nog något jag kommer att ha väldigt svårt för att förstå mig på. Jag tror nog faktiskt aldrig att jag kommer att förstå.
 
Hon fick sjunga men inte dansa och ha roligt.... Inte ha roligt..... Det, om något, är väl att tala om övergrepp i väldigt sorlig form.

Fighter...





Jo så här är det nog, alla motgångar vi tvingas ta oss igenom gör oss starkare.


Monster???



Är det bara jag i hela världen som känner mig som en värdelös förälder ibland? Jag menar en sådan där mamma som jag svor på att jag aldrig skulle bli. En sådan där som kompisen hade till mamma. En orättvis & ganska sur mamma.

Överallt så läser jag söta små historier & jag ser ybergulliga mammor. Perfekta mammor som alltid lyckas med allt. Sådana mammor som orkar bära hela världens problem på sina axlar. Ungarna är alltid rena & snygga, familjen ser perfekt & felfri ut.

Jag läser & ser väldigt sällan mammor som råkat svika löften. Mammor som sagt fel saker & som gjort sitt barn besviken. Jag ser sällan en mamma erkänna misstag som gjorts eller erkänna fula ord som sagts.

Är det verkligen bara jag som tappar fotfästet & som håller på att välta väggar ibland? Är det bara jag som ger upp tjatet ibland & ger vika? Är det bara jag som råkar lägga rösten i falsett & få spader? Är det bara jag som lovat mina barn en semla & sen svikit det i brist på tid? Är det bara jag som ser ut som ett monster på söndagskvällarna när jag är trött efter en annars så mysig helg?

Nä jag bara undrar....

Jag är iallafall ibland en sådan mamma som jag svor på att aldrig bli. Vet ni varför? För att jag bara är just en mamma. En mamma som älskar sina barn så otroligt högt att vettet ibland flyger ur skallen & satan flyger in.

En mamma som skulle plocka ner stjärnorna om hon kunde men som ibland tappar fattning & får ner ett åskmoln istället.

Men det kanske bara är jag som älskar mina barn så högt att det ibland bllir fel?


Tjej? Kille? Eller vad var frågan?



Det har väl inte undgått någon varken här på bloggen, facebook eller i den här byn att Tove & jag tänker gå & gifta oss i sommar. OM ni nu skulle ha missat det så har ni svart på vitt här.

Första tanken (frågan?) hos människor runt om oss när de får höra om våra planer verkar vara en undran i vem av oss som ska ha klänning.? Följdfrågan på det verkar vara, Undrar vad den andra ska ha på sig?

Trodde väl egentligen att reaktionen skulle bli något annorlunda. Något i stil med:

"Wow, undrar om de ska bli de första samkönade i den här kommunen att ta tillfället att gifta sig i kyrkan nu när det är tillåtet?"

Eller:

"Superkul att de efter drygt fyra år ska ta steget trots de motgångar & fördommar som ha funnits"

Eller varför inte:

"De två som är så lyckliga & förälskade & som gått igenom så mycket tillsammans, så roligt för dem"


Nej utan bekymret folk runt om oss verkar ha gällervårt klädval. För mig känns det en aningen trångsynt faktiskt. Nästan lite fördomsfullt oxå, eller hur?

Det är INTE så att jag blir SUR eller på något sätt irriterad, ABSOLUT INTE, jag kan förstå tankarna på ett vis men jag blir nog mest fundersam.

Är det verkligen så vi ser på samkönade fortfarande, efter alla dessa år som samkönade så öppet har levt tillsammans.
Är det så vi förväntar oss att allt ska se ut & vara, som i ett svart vitt mönster? Är det så vi samkönade förväntas vara?

Då har jag bara en sak att säga: Fram för regnbågens färger istället för allt det svart & vita!

1 maj år 2009 avskaffades partnerskap för att vi samkönade skulle kunna ingå äktenskap, äktenskapslagen blev könsneutral helt enkelt. Samma år den 1 november blev det möjligt för oss samkönade par att få vigseln förrättad inom Svenska kyrkan.
Min första egna fundering blev såklart därför vart & hur vi skulle ha våran vigsel. Min första fundering var alltså inte klädvalet (det var den andra funderingen ;) ).

Jag skulle råda er till att inte bli förvånade & tappa hakan om vi båda skulle komma i klänning ner för en kyrkgång på väg mot altaret. Det är nämligen så många av oss flickor föreställer oss vårt bröllop.

För tro det eller ej, sist jag tittade efter så var både Tove & jag flickor & flickor brukar för det mesta (det finns såklart undantag) vilja skrida ner mot altaret i en vit dröm.

Varken Tove eller jag verkar vara undantaget!

Tramsigt...



Det här med vuxenlivet är ta mig tusan inte lätt. Ansvar hit & ansvar dit, till höger & vänster. Inte bara för sig själv & för sitt eget utan för familjen i allra högsta grad.
Är det inte kläder som ska tvättas så är det barn som ska tjatas in i duschen. Ska jag inte skjutsa någon så är det jag själv som måste åka på något. När vi ätit klart så är det ett diskberg som måste ordnas varje kväll. Har jag lagt barnen för att hålla kväll så är det alla djur som ska ha städat, vatten & mat.
Inte tusan var det lättare när man va tonåring heller. Då fanns det tusen andra problem än disk & friska underbara barn.

Nä jag känner mig nog lite bitter för tillfället bara. Lite mycket nu som far runt i huvudet. Inte bara vuxenliv & vuxenansvar utan även falskhet, storhetsvansinne, tävlingar & besservissrar. Tycker väl att människor runt om mig borde vara för gammal för sånt men tydligen inte.
Med för mycket beskhet & med min tjurskalle tänker jag nu bege mig ut till min älskade Missi som alltid lyckas få mig på gott humör.

Till nästa inlägg har jag förhoppningsvis sovit ut & blivit samma gamla vanliga AnnSofie som på senare tid har lyckats skaka av sig allt som har med sånt trams att göra.

Trygghet...



Har ni varit med om sådana dagar när allt känns hopplöst? Har ni varit med om dagar när det känns som att allt går emot en? Oftast sägs det då att allt det dåliga händer alltid samtidigt. Ofta gräver vi ner oss & mår dåligt över minsta lilla. Vi har svårt att se ljuset i tunneln & vi kämpar för inget är känslan.

Men sen vänder det, allt faller på plats. Vi ser ljuset, kämpar för att komma dit. Tar oss ur labyrinten med all kraft vi har kvar. Något driver oss & något får oss att må bra igen.
Har ni då tänkt på att allt det som är bra oxå brukar visa sig samtidigt? Har ni då fått samma känsla som när allt varit svart fast då istället är känslan härlig & befriande.?

Jag är så glad över att jag är där idag. Att jag har haft turen att lyckas. Lyckas med en hel massa härliga saker. Varje dag när jag ser på mina barn så känner jag värme. Varje dag när jag myser med mina djur så känner jag glädje. Varje dag när jag går till mitt jobb så känner jag stolthet. Varje dag jag får vakna upp med Tove & krypa ner bredvid henne känner jag trygghet.

Men mest av allt känner jag kärlek till allt runt om mig. Jag är så lycklig & mår så bra där jag är idag. Min högsta önskan nu är att alltid få ha den här känslan kvar.


Jag...



"Du verkar så klok", det var en del av en kommentar jag fick på mitt förra inlägg. Det kanske jag är, klok kan betyda olika för så många, det avgör du själv. 
Klok eller ej, jag vet vad & vem jag har varit, vad jag gått igenom & var jag är idag. Det har varit en tuff & krokig väg många gånger, jag har gråtit floder & jag har skrattat mig lycklig om vartannat.
Ibland tar livet vändningar, det blir inte alltid som man har tänkt sig. Men vad vi än väljer här i livet måste vi välja så att vi mår bra. Det har jag gjort & idag vet jag vart jag är på väg & vem jag vill dela allt med.


 

Rusar...



Igår fick Mio sommarlov, han har en lång & förhoppningsvis rolig sommar framför sig. När han sedan börjar igen i augusti så är det femman han går upp i.
Kan ni förstå, FEMMAN, vem är hans mamma undrar jag då? För jag är inte så gammal så jag har ett barn som fyller tolv om ett halvår & blir tonåring om ett & ett halvt år, eller?
Det här är verkligen en nackdel med att bli mamma som unf, jag känner mig lastgammal fast att jag inte är mer än tjugotolv.

Min lilla tjej har avslutat femårsgruppen & gått över på fritids. Till hösten börjar hon förskoleklassen. Vad är det som händer? Livet springer för fort nu. Men är det inte så det blir när man trivs? Så egentligen är det ett gott tecken, det gäller bara att ta tillvara på tiden medans vi har den.

Så varför vänta? Jag ska göra det jag vill, precis när jag vill & hur jag vill, då kommer jag att må bra & leva i nuet.

Att drömma...



Vi glömmer så lätt bort det där lilla extra. Det där lilla som faktiskt gör ögonblicken klarare. Vi springer så fort att vi ofta missar de små vardaliga sakerna som gör livet värt att leva. Glöm inte bort att stanna upp i livet för att känna & andas. Förträng inga drömmar utan lev ut dem. Ta vara på små ögonblick som kommer att få dig att minnas.

Drömmar kan ta oss långt. De kan ta oss dit vi vill när helst vi vill. Drömmar & minnen kan få oss att resa i tiden. Resor som inte kostar något men som ger så mycket mer. Att ta vara på det som betyder något här i livet för just oss själva.

Jag lever min dröm just nu. Vid min sida har jag en underbar familj som stöttar mig i alla mina val & har förståelse för min dröm. Det är just det här som får mig att må bra. Att vi finns för varandra. Men ta aldrig någon för givet, var tacksam för det just du har.



Tack för att just du finns i mitt liv Tove & delar allt med mig & mina barn.

Farväl...



Igår var en jobbig dag. En mycket nära vän till familjen har gått bort på ett väldigt tragiskt sätt & igår sa vi alla farväl till henne. Jag sa farväl här uppe ifrån Norrland medans hennes familj & alla andra vänner gick till kyrkan. Det kändes oerhört svårt att inte kunna vara med sin familj & vänner för att ge sitt stöd & för att få stöd.

Tänk att något sånt här tragiskt händer & ändå stannar inte världen upp. Den fortsätter i samma takt som förut & vi följer med. Men för oss som stod henne nära så finns det ett hål i hjärtat som påminner oss om hur fort livet kan förändras.

Jane, du var älskad av så många. Du var en glad & sprallig fru, mamma, farmor, moster, syster & vän som stod många människor väldigt nära. Att livet rycktes ifrån dig är så fruktansvärt orättvist. Du som hade så mycket liv, så många roliga upptåg & så mycket ideér.
Jag minns alla gånger jag sov över hos er som barn, era fina hundar som jag låg & mös med på golvet. Jag minns hur ni vuxna träffades & hade roligt när Jimmy & jag var små. Jag har foto på Jimmy & mig när vi låg i samma barnvagn, du skiner som en sol.

Alla minnen Jane, alla härliga skratt, allt finns för alltid sparat inom oss alla som kände dig. Mina tankar går till din familj som har det otroligt svårt just nu.

Livet är inte för alltid. Livet är något vi alla måste ta vara på. Var rädda om varandra där ute & glöm inte bort att visa varandra kärlek.



Vila i frid fina Jane...


Så lättlurad man är...



I helgen var jag chaffis åt ett par vänner, jag fick då äran att köra deras supersnygga BMW av nyare modell, fråga mig bara inte vilken för det vet jag inte. Men jag vet att den är kolsvart, har breda däck med grymt snygga fälgar & tonade rutor på det, en riktig sportbil med andra ord. Min dröm har alltid varit just en sportbil.

Det slog mig, när jag körde den där supersnygga bilen, hur kära vi kan bli i materiella saker. Vilken pondus man känner sig ha när man sitter där bakom ratten på bilen t,ex. Det känns nästan som en maktkänsla. En maktkänsla över pengar & status. Hur kan en bil få en att växa så på det sättet, få en att känna sig grymt häftig? Inte bara bilar heller utan alla dyrare & nyare saker, moderna saker, sånt som många drömmer om att äga.

Uppmärksamheten & pondusen man kan få & uppnå blir så stark. Känslan när jag flög fram i bilen var & är obeskrivlig. Likaså känslan när grabbarna beundrade bilen & fälgarna, ja tjejerna oxå för den delen. Tänk vad matereilla saker gör med oss. Det här är inte ens min bil, men jag får, lixom många, andra en känsla av att vara någon.

Jag blir rädd när jag känner så. Jag känner mig lurad av mig själv när jag känner pondus över en bil. Det är så lätt att glömma bort vad som verkligen betyder något. Familj, vänner, hem, jobb & en massa annat som vi behöver för att må bra & för att kunna leva. Lycka kommer ju ändå trots allt från hjärtat, inte från ett nytt hus, bil eller motorcykel.

När dagen kommer att jag har råd med min sportbil så ska jag se till att ha tillfredställt mina känslomässiga & vardagsbehov innan jag köper den. För lycka kan inte köpas för pengar. Lycka kan luras, känslor kan luras men det varar bara för ett kort ögonblick. När ögonblicket är över är du tillbaka på ruta ett. En sportbil är en dröm för mig men familj & välmående är den största drömmen av dom alla.

Hjälp!



Amen fy viken bortskämd snorunge som är med i lyxfällan idag. Många har varit med & många har haft konstig syn på pengar men hjälp säger jag om det här. Vilket sätt att se på pengar & räkningar. Att få allt serverat verkar passa henne bra, pappa eller vänner betalar ändå. Nu kanske jag trampar en hel del på tårna & går lite för hårt åt men på riktigt: 

3000kr i månaden i snitt på bara håret????
Slänga räkningar för det kommer ändå nya????
Jobb i två veckor med en veckas sjukskrivning????
Teven kan jag inte vara utan, ni får fixa en bättre deal????
Krogen & middagar för flera 1000-lappar i månaden????
Var kan man blogga????

Att växa upp & kämpa som alla vi andra måste göra för att leva är nog ingen dum idé. Det finns inga genvägar & det är nog dags att inse det när man har skulder upp över öronen.

Tidigare inlägg
RSS 2.0