En bra söndag ♥



Det blev ett bra slut på veckan, ett helt fantastiskt bra slut. Jag & Tove åkte på bröllopsmässa i Sundsvall för att få lite inspiration & för att kika på lite klänningar, frisyrer & annat smått & gott. Vi fikade gott & pratade en massa om vårt eget bröllop i sommar.

När vi kände oss nöjda på mässan styrde vi bilen mot affärerna. Det finns massor att inhandla inför dagen D & varför inte passa på då när vi var barnlediga & hade stämningen i kroppen.

Locktång, fina håraccesoarer, stylingspray, glansspray & smink var lite av allt det vi kom hem med. Naturligtvis så invigdes locktången direkt. Tove fick agera testpilot & resultatet blev hur bra som helst. Hennes bruduppsättning kommer det inte vara några problem att få till. Att lyckas med min egen är jag däremot lite mer nervös för. Det finns så mycket att välja på, jag vill ha något enkelt & ändå lite speciellt.



Nä nu blir det till att slappa i soffan efter en hektisk dag. Big brother, Unforgettable & Body of proof är några av de som står på "Ta igen" listan.

Vilken vecka!



Jag har en känsla av att det inte är slut än.

Loppan kom hem från pappa bärandes på magsjuka som bröt ut söndag natt. Måndag fick hon vara hemma med farmor halva dagen & med mig halva dagen. Tisdagen spenderade hon på mitt jobb, pigg & glad. 

Jag & Tove tryckte i oss vitpepparkorn under alla dagarna med en förhoppning om att vi skulle klara oss, meeen, icke sa nicke. Onsdagkväll/natt var det min tur, jag har jobbat på idag med viss ansträngning & känner mig nu mycket bättre men trött.

Tove & Mio har alltså än så länge klarat sig men vad är oddsen för att de ska gå helt utan??

Förutom magsjuka så har veckan bestått av föreningsmöte, klippning, hämtning av hundar till pensionat & en nedkörning i diket. Vi har ett bra slut planerat på den här veckan & jag hoppas & ber att planeringen inte faller på grund av ännu mer magsjuka.


Monster???



Är det bara jag i hela världen som känner mig som en värdelös förälder ibland? Jag menar en sådan där mamma som jag svor på att jag aldrig skulle bli. En sådan där som kompisen hade till mamma. En orättvis & ganska sur mamma.

Överallt så läser jag söta små historier & jag ser ybergulliga mammor. Perfekta mammor som alltid lyckas med allt. Sådana mammor som orkar bära hela världens problem på sina axlar. Ungarna är alltid rena & snygga, familjen ser perfekt & felfri ut.

Jag läser & ser väldigt sällan mammor som råkat svika löften. Mammor som sagt fel saker & som gjort sitt barn besviken. Jag ser sällan en mamma erkänna misstag som gjorts eller erkänna fula ord som sagts.

Är det verkligen bara jag som tappar fotfästet & som håller på att välta väggar ibland? Är det bara jag som ger upp tjatet ibland & ger vika? Är det bara jag som råkar lägga rösten i falsett & få spader? Är det bara jag som lovat mina barn en semla & sen svikit det i brist på tid? Är det bara jag som ser ut som ett monster på söndagskvällarna när jag är trött efter en annars så mysig helg?

Nä jag bara undrar....

Jag är iallafall ibland en sådan mamma som jag svor på att aldrig bli. Vet ni varför? För att jag bara är just en mamma. En mamma som älskar sina barn så otroligt högt att vettet ibland flyger ur skallen & satan flyger in.

En mamma som skulle plocka ner stjärnorna om hon kunde men som ibland tappar fattning & får ner ett åskmoln istället.

Men det kanske bara är jag som älskar mina barn så högt att det ibland bllir fel?


Tjej? Kille? Eller vad var frågan?



Det har väl inte undgått någon varken här på bloggen, facebook eller i den här byn att Tove & jag tänker gå & gifta oss i sommar. OM ni nu skulle ha missat det så har ni svart på vitt här.

Första tanken (frågan?) hos människor runt om oss när de får höra om våra planer verkar vara en undran i vem av oss som ska ha klänning.? Följdfrågan på det verkar vara, Undrar vad den andra ska ha på sig?

Trodde väl egentligen att reaktionen skulle bli något annorlunda. Något i stil med:

"Wow, undrar om de ska bli de första samkönade i den här kommunen att ta tillfället att gifta sig i kyrkan nu när det är tillåtet?"

Eller:

"Superkul att de efter drygt fyra år ska ta steget trots de motgångar & fördommar som ha funnits"

Eller varför inte:

"De två som är så lyckliga & förälskade & som gått igenom så mycket tillsammans, så roligt för dem"


Nej utan bekymret folk runt om oss verkar ha gällervårt klädval. För mig känns det en aningen trångsynt faktiskt. Nästan lite fördomsfullt oxå, eller hur?

Det är INTE så att jag blir SUR eller på något sätt irriterad, ABSOLUT INTE, jag kan förstå tankarna på ett vis men jag blir nog mest fundersam.

Är det verkligen så vi ser på samkönade fortfarande, efter alla dessa år som samkönade så öppet har levt tillsammans.
Är det så vi förväntar oss att allt ska se ut & vara, som i ett svart vitt mönster? Är det så vi samkönade förväntas vara?

Då har jag bara en sak att säga: Fram för regnbågens färger istället för allt det svart & vita!

1 maj år 2009 avskaffades partnerskap för att vi samkönade skulle kunna ingå äktenskap, äktenskapslagen blev könsneutral helt enkelt. Samma år den 1 november blev det möjligt för oss samkönade par att få vigseln förrättad inom Svenska kyrkan.
Min första egna fundering blev såklart därför vart & hur vi skulle ha våran vigsel. Min första fundering var alltså inte klädvalet (det var den andra funderingen ;) ).

Jag skulle råda er till att inte bli förvånade & tappa hakan om vi båda skulle komma i klänning ner för en kyrkgång på väg mot altaret. Det är nämligen så många av oss flickor föreställer oss vårt bröllop.

För tro det eller ej, sist jag tittade efter så var både Tove & jag flickor & flickor brukar för det mesta (det finns såklart undantag) vilja skrida ner mot altaret i en vit dröm.

Varken Tove eller jag verkar vara undantaget!

Räcker väl...?



Det blev mycket att tänka på med alla hjärtansdag, bröllop, ett-årsjubileum, dagisinskolningar, klippningar & en massa annat. Bloggen blir tyvärr inte högst prioriterad, synd eftersom jag gillar att trycka på tangenterna här.

1-årsjubileumet är i april och det är en del som ska planeras. Idag har jag bokat en annonsplats så synas kommer vi att göra. Nu är det all planering som t,ex erbjudande i butiken, roliga aktiviteter, sammarbete med trevliga människor & mycket mer som ska göras.

Bröllopet är 5 ½ månad framåt i tiden. Hittentills så har vi ett datum, en plats, en präst och ett tält. Ja men det går ju framåt iallafall & tänker man efter så behövs ju inte så mycket mer än så :)

Det som för tillfället rullar på som mest i mitt liv just nu är jobbet. Tur är ju det & för att inte prata om hur kul det är. Det är när jag promenerar, klipper hundar eller bara finns på mitt jobb som jag tänker som bäst.



Foto från vår hundpromenad som vi hade i lördags. 11 glada vovvar med hussar och mattar som alla startade helgen med en härlig prommis med oss & våra pensionatshundar.

Kik nummer två...



Köket är nu äntligen klart! Skulle dock onskat att stolarna var vita istället men det får bli längre fram.









I sovrummet har spegeln kommit på plats & taklampan är uppe. Säger bara en sak, Kan själv :)


♥ Föralltid ♥



Jag hade bestämt mig, när jag gifte mig så skulle det vara på en strand, helst utomlands. Bara de allra närmsta skulle få komma, de som ville åka med oss till utlandet. En snygg enkel långklänning & bara fötter i värmen.

Men när ens bättre hälft inte tänker helt lika så måste vi ju såklart kompromissa, hitta något som passar oss båda.
Att åter stå som en prinsessa, omgiven av familjen & fina vänner, i en pampig miljö & sluta cirkeln med den jag älskar låter helt underbart.

Till sommaren blir vi två till en föralltid


Ett liv, ett öde..



Ta tillvara på det du har, du vet aldrig hur länge det varar. Älska de du har runt om dig & njut av stunderna du får med dem.
Livet har så mycket att erbjuda & du är inbjuden att delta. Ta chanserna när de kommer till dig, annars kan du missa en viktig del av ditt liv, ditt öde.

Änglarna finns överallt, de hjälper oss att göra rätt val om vi bara låter dem komma nära.


26 minus...



Så kom den till sist, den kalla vintern i Norrland. 26 minus visar mätaren just nu & jag misstänker att det inte är klart där.

Vi som hade tänkt åka & rida på Islandshästar imorgon, jag & Tove. Inte så ofta vi får chansen till något sådant, men mest troligt så kommer det att vara för kallt.

Hundpromenaden idag lyckades vi genomföra iallafall. Trots dryga 19 minusgrader så kom det tre hundvänner för att promenera i 40 minuter med oss. Det är ju faktiskt så att trots kyla så kräver våra små vänner en promenad & frisk luft. Vi klädde båda oss själva & hundarna sen begav vi oss.



Apropå hästar förresten, min har blivit galen, har börjat inse att det är nu trotsåldern som trycker på. Gå i grimma & grimskaft tycks vara livsfarligt t,ex. Så fort det blir bättre väder, dvs varmare & snöfritt, så ska vi lastträna. När han väl kliver in & ut själv i transporten så blir det massor av resor upp till ridhuset för en massa longering & löshoppning, här ska det brännas energi.




Vet ni?



Jag är stolt över mig själv, förbannat stolt om man nu får uttrycka sig så om sig själv. Efter alla djupa nedgångar jag har haft under de åren jag har hunnit med att vara vuxen, så har jag nu äntligen landat.

Jag har hittat min själsfrände. Jag har med hjälp av henne & resten av min familj vågat & kunnat förverkliga min dröm. Min hundutbildning, vårt företag, alla våra djur & nu till sist, äntligen, vårt fina fina hus.

Jag har vågat satsa & jag har vågat tro. Jag har haft min vilja & min styrka med mig & jag har tagit alla strider som behövts, rest mig & kommit ur dem mycket starkare än någon gång tidigare.

Så när jag nu står i mitt kök & lagar mat & har radion på högsta volym samtidigt som jag skrålar med så känner jag bara en enorm lycka & stolthet.

Ge aldrig upp! Det finns en lycka för alla. Ibland måste vi bara söka lite längre & lite djupare. Ibland så finns den bara där, du behöver bara öppna ögonen & se möjligheterna.

Jag vet att allt går om man vill...


RSS 2.0