En lugn jul är slut...

Så har även denna julen sprungit förbi, trist tycker jag då jag älskar spänningen som blir i luften. Förväntningar, hemligheter och massor av gemenskap, mysigt är förnamnet.

Mamma och pappa har varit uppe sedan i lördags men har nu börjat packa sig hemåt, det kommer att bli tomt. Tillsammans har vi myst med barnen, ätit goda middagar gjorda av mamsen, pratat om allt och inget, skottat snö och en massa massa andra roligheter. Kvalitetstid utan stress kallas det och det är så skönt. Jag älskar mitt underbara lugna norrland ♥
 
 
På fotot ser ni min fina julklapp som jag fick av älsklingen. Förlovningsring, kärleksring och vigselring, kan det bli mer kärlek i det?

Dan före dopparedan...

Lille julafton och förväntningarna är höga. Loppan har sprungit runt med gnistrande ögon sedan vi var och hämtade mormor och morfar vid tåget igår. Vi har bakat och gjort knäck, klätt julgranen och handlat julklappar så nu är det klart, vi är redo för julafton här hemma.
 
Amaryllisarna blommar nu, båda två. Morfars blommor!
 
Innan Loppans julspel började så tände jag ljus för morfar.
 
Mammahjärtat sprack nästan av stolthet när min ängel kom fram. Som hon tränat på alla sånger här hemma.
 
Efter julspel så var bakningen i full gång med julmusik på ögsta volym.
 
 
 
 
 
 
 
 
Till sist blev även julgranen klädd. Vi får se om tomten kommer med några julklappar under natten :)

En liten paus...

När sista handen är lagd på kattpensionatets bygge (vi bygger för tillfället det sista rummet eftersom det kommer en gäst till över julen) så tar vi en paus från alla projekt ett litet tag. Det är dags för det nu. Vi behöver få sitta i soffan och bara slappa på kvällarna. Vi behöver kunna åka iväg på Bio med barnen eller bara få sitta och spela spel med dom på helgerna.
Det är viktig att inse när kroppen säger stopp och verkligen lyssna på det. Vi älskar våra projekt men för att orka satsa måste man vila. Så vila blir det fram till början på sommaren sen måste vi bygga uteboxar åt våra hästar. Förhoppningsvis så gör vilan så att det börjar klia i projektfingrarna igen :)
 
Den största anledningen till att vi kom fram till vilan var för att jag njöt fullständigt i helgen när jag fick pyssla på här hemma med vårt. Hela söndagen ägnades åt mina barn, eller åtminstonde Loppan eftersom det var hon som var intresserad av att baka. Mio kom in på ett hörn någon gång då och då men som snart trettonåring så var intresset inte alltför stort. Tretton år snart.... Hjälp....
Jag har massor av fina foto sen helgen men dom ligger på ett minneskort på jobbet. Hoppas jag får tid över en kväll den här veckan att föra över dom.
 
Tills dess bjuder jag på en bild på en av våra julgäster, lilla Sally :)
 

Två dagar av sorg...

Igår genomled jag dag nummer två av sorg i december. Jag har i ett helt år fasat för den 9 och 14 december.
Den nionde var så hemsk som jag trodde. Jag fyllde huvudet med en massa annat och dagen efter, på måndagen, så ringde jag och beställde blommor till graven. En krans med en röd amaryllis, bär och äpple.
 
Igår kände jag bara en stor tomhet, det kändes så märkligt. Att jag för ett år sedan tog beslutet om att låta min vän somna in. Det var rätt beslut, det vet jag, men det betyder inte att saknaden blev mindre. Ett helt år sedan jag kände din doft, ett helt år sedan som jag borrade in näsan i din päls och tackade dig, ett helt år sedan som jag berättade att ingen någonsin skulle kunna ta din plats. Tomt och konstigt...
 
Fortsätt att ta väl hand om min vän åt mig morfar...
 

Älskade morfar...

Ett år av saknad.
Ett år av sorg.
Ett år av tomhet.
Ett år av längtan.
 
Inatt var det ett år sedan jag fick mitt livs värsta natt. Min syster ringde till mig med en lugn, fast ostabil röst. Hennes ord kommer alltid att eka i mitt huvud, AnnSofie, morfar finns inte mer. Det var som om någon slet ut hjärtat på mig. 100 mil från min morfar, 100 mil från resten av min familj. Emelie berättade sakta vad som hänt, så att jag skulle förstå. Jag förstod inte, jag grät och skrek, precis som jag skulle vilja göra nu när jag skriver det här. Emelie frågade om Tove var hos mig, det var hon. Tove höll om mig och tröstade mig. Jag minns det som igår.
 
Ledsamheten över allt jag aldrig fick visa dig börjar så smått att lägga sig, men trots alla år som kommer att gå så kommer jag föralltid vara besviken. Ledsamheten över att aldrig mer få höra dig berätta saker gör mig nästan bitter, det fanns nog inget du inte kunde. Förut var du bara ett samtal bort om jag undrade något, du visste svaret om jag frågade. Mest ledsen är jag över att inte få träffa dig en sista gång. Varför ville någon att det skulle bli så här?

Under året som gått har jag lärt mig att ta vara på min familj och uppskatta allt jag har. Trots att du inte finns fysiskt närvarande så finns du med mig och lär mig saker fortfarande. Tänk vilken kraftfull man du var morfar. Jag är så glad över att du lärde mig så mycket och gav så mycket av dig själv till mig och dina barnbarns barn. För även om barn inte alltid lyssnar riktigt, så ser dom och minns mycket mer än vad vi vuxna tror.
 
Av alla minnen från dig så är den här sången ett av dom starkaste. Tack älskade morfar ♥ 
 

Den längsta på länge...

Vilken fruktansvärt värdelös vecka!!! Tove har varit sjuk sedan i måndags och har inte blivit bättre förrän igår men måste ju så klart vila veckan ut.
Jobbet har flutit på och allt som behövdes göra har blivit gjort och alla hundarna har så klart fått allt dom behöver och lite till.
Jag och Emilio drog in till Sundsvall för att fixa julklappar åt en del av familjen, det gick bra men hjälp så trist utan Tove och hennes råd. Tur jag hade min älskade pojke med mig som sällskap även om han inte alltid uppskattade mina val av affärer att gå in i.
 
Men sen var det ju allt det andra. Hela huset, vedstapling, handling, mockning hos hästar, skottning av snö, planering av jobb, eldning, möte och en hel del annat som faktiskt måste göras oavsett om Tove är frisk eller inte. Jag har inte sovit många timmar och jag har knappt hunnit äta något ordentligt så kroppen känns slö och orkeslös.
Men vad gör man? Det går ju inte direkt att lägga sig ner och bryta ihop. Det räcker med att jag gjorde de i 10 minuter ute hos mina älskade hästar sen fick det vara nog.
 
Bit ihop eller bryt ihop??? Ja jag säger bit ihop och gör det som måste göras. Det finns dom som har det mycket värre än mig. Hur klychigt det än må låta när jag skriver det, så är det faktiskt hela sanningen att jag är så lyckligt lottad med allt det runt om mig som jag har.
Det finns nog inte många människor idag som kan säga att de är lyckliga och tacksamma för alla och allt de har i sitt liv utan att känna avundsjuka eller kanske rent av bitterhet för vad någon annan har. Men det kan jag! Så när den här veckan är slut så ska jag med stolthet se tillbaka på allt det jag har lyckats med den här veckan helt själv och glädjas åt att jag faktiskt KAN göra allt och har den turen att få chansen till det här livet som jag har med min familj.
 
Ta hand om varandra och njut medans ni kan!
 

Pyssel...

Nej nått bak blev det aldrig här, men däremot så hann vi snabbstäda och plocka undan en väldig massa. Vi satte upp det mesta vi köpte och det blev såå fint i fönsterna. Uteslingorna får vänta, vi hann inte sätta upp dom innan det blev mörkt.
 
Den fina pepparkakslådan vann Tove igår på hundutställningen. Den får vi fylla med goda pepparkakor så fort vi känner oss piggare och orkar baka :)
Dom här stjärnorna blev storfavoriter direkt när jag såg dom inne på Rusta. Tre stycken hänger i vardagsrummet :)

Har ni förresten sett att jag bytt foto i headern? Det är min lilla prins för två år sedan, tänk vad tiden går fort. Snöar gör det här på bloggen också. Om ni inte kan se så tryck på uppdatera på er dator.
 
Ha en fortsatt skön första advent!

Två intensiva dagar...

Halvkrassliga och trötta, hela familjen. Det blir en lugn pysseldag för oss alla, julbaket får vi se om vi orkar med.
 
Fredagen var en hel värdelös dag för mig, sjukdom och bortfall av personal på jobbet, tall som bröts och åkte rakt in i hästhagen, Loppan som blev sjuk och fick hämtas från fritids och till sist och värst, en stor metallgrind som blåste rakt in vår nya fina bil. När det sistnämda hände så kom tårarna, stress kan verkligen göra en helt slut.
 
Sån tur var så hittade jag mitt humör igen och vi packade bilen inför hundutställningen i Hudiksvall som var igår. Vårt uppdrag där var att visa upp oss och göra lite reklam för Djurkollo. Toves uppdrag var att ställa ut en av våra dagisvovvar, Allie. Första gången för dom båda två så då var det extra roligt att läsa omdömmet, välvisad hund.
 
 
 
 
Tre väldigt dåliga mobilbilder men dom får duga. Nu väntar lite pyssel här hemma :)

RSS 2.0