Ett hjärta...



Nu har det rullat förbi fyra dagar till sen sist jag skrev. På de fyra dagarna har sorgen efter min älskade M & min fina häst hunnit lägga sig en aning, sådär så att dagarna kan gå utan ångest. Sorgen kommer aldrig att försvinna helt, den finns där väldigt starkt nu & säkert för en väldigt lång tid framöver Det kommer alltid finnas ett tomrum efter dem båda. Det här är en sorg som jag måste lära mig att leva med. Minnena kommer alltid att finnas kvar & ibland kommer de att vara starkare & svårare att hantera. Men det är trots allt minnena som gör dem så levande.
 
Det var begravning i måndags, så hemskt & tungt. Hjärtat värkte i kroppen & benen bar mig knappt. Tänk att du inte finns mer i mitt liv, så fort allt kan ryckas undan.
Vi tar oftast allt så för givet, det är så farligt att göra så, det kommer en dag när det är försent att visa vår uppskattning.

Idag är det en vecka sedan Missi somnade in, jag vet att du tar hand om henne till mig. Du ryktar henne som du en gång lärde mig. Säkert kan du göra flera stöv-ränder & säkert så glänser pälsen på henne samtidigt som hennes trivselfläckar blir synliga.

Jag saknar henne väldigt mycket men jag vet att mitt beslut var rätt. Jag har inte orkat ta mig ut till stallet ännu, orkar inte ta tag i sorgen riktigt än. Jag gick ner till hagen innan idag, det var så tomt så jag vände bort blicken igen.



Kommentarer
Postat av: Mamma & pappa

Kram

2011-12-22 @ 22:03:31

Kommentera inlägget här:

Vem skriver till mig?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (bara jag som ser den)

Har du en blogg?:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0