Fy fan...



Tack alla ni för alla kramar, de värmer. Även om det aldrig ger mig mina kära tillbaka så värmer dom. Jag har förlorat två inom loppet av en vecka. Nej livet är inte rättvist, inte heller är det lätt.

Jag har inte gått ut i stallet än, jag klarar inte av det. Jag vill inte se hennes tomma box & alla hennes saker. Istället så kör jag på, kanske helt fel men jag orkar verkligen inte något annat. Jag är inte redo eller mogen just nu.
Jag skäms för att Cane står där & för att jag inte orkar. Att titta ner mot hagen & inte se skymten av min älskade häst känns så otroligt tungt. Att aldrig mer få borra näsan i hennes varma mjuka päls, fy fan rent ut sagt...

Att aldrig mer få krama om & prata med min älskade familjemedlem är precis lika hemskt. Tänk, jag kan aldrig mer ringa honom för att säga hej eller för att gratulera honom på födelsedagen. Istället ska jag åka ner för att säga hejdå, för att sjunga för honom i kyrkan, fy fan va orättvist.

Jag är så arg så att tårararna rinner, de tycks aldrig vilja ta slut. Men gudarna ska veta att jag tänker kämpa mig igenom detta oxå. Jag har nämligen två änglar med hjärtan av guld som vakar över mig nu när jag har det som värst, de två kommer att hjälpa mig.

Det här känns som en oändlig saknad & en oändlig sorg. Mitt i jultiden som jag i vanliga fall älskar så är jag istället så fruktansvärt ledsen. Dagarna sniglar sig fram & jag står mitt i utan att hinna med ändå.

Livet tar hemska vändningar ibland, den här gången var det min familjs tur att drabbas...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Vem skriver till mig?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (bara jag som ser den)

Har du en blogg?:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0