Två dagar med främmande...



Två dagar med jobb, hästar & min familj på besök från Skånelandet. Jätteroligt att ha dem här & få visa upp Djurkollo igen, mycket har hänt sedan invigningen.

Självklart så körde vi upp till vårt nya hus oxå, kan knappt förstå det själv. Har nedräkning, om 1 vecka & 2 dagar så lastas lastbilen med alla våra saker & natten mellan 8-9 januari så tillbringar vi vår första natt i vårt alldeles egna hus, wiiieee.

Nästa stopp var Toves häst (som fortfarande står uppstallad i annat stall), alla tyckte så klart att han var superfin. Ni ska få en hel hög med bilder när vi flyttat hem honom till vårt eget.

Sen har vi våran Hurricane, allas våran goa Cane. Hur snygg som helst, till & med min syster som inte gillar hästar sa att han var en av dom finaste hon någonsin sett. Tror ni jag blev mallig då eller hihi..? 
Snäll sen då, finns det någon snällare än honom? Min systerdotter Lärke som är drygt 6 år, ledde prinsen från hagen & in i stallet. Sen stog både Loppan & Lärke & borstade & klappade. När de var klara så fick Loppan, oxå drygt 6 år, leda honom ut i hagen igen.

Hur många 1 ½ åringar är så lugna & snälla som honom så de låter två små flickor mysa med dem..? Man får bara en sån här häst i sitt liv, tack Missi för prinsen jag fick♥


Tillbaka...



Jag har varit i stallet igen, på julafton. Det bara blev så när jag skulle ge Moa en julklapp, alldeles oplanerat & bra blev det. Ingen ångest & ingen tvekan utan bara en stor lättnad när jag själv insåg att jag stod där ute, att jag sprungit dit utan att tänka på det själv.

Älsklingen hade plockat undan det som skulle smärta att se, som hennes fina namnskylt på box-dörren. Tove är bara bäst, hon vet hur & vad hon ska göra för att det ska bli bra för mig.

Missi saknas så otroligt mycket & jag tänker på både henne & M varje dag. Men mitt liv har rullat på ändå & jag följer med, precis som det ska vara. Det är konstigt, det känns egentligen som att hela världen borde stanna upp ett tag, men den gör inte det.

Nu är jag i hagen eller stallet med Cane en liten stund varje dag & det känns jättebra. Han har sin mammas mörka djupa ögon & jag ser henne på så sätt varje gång jag ser honom.



Min fina fina prins med ett stort hjärta av guld♥

Nyhet nummer 2!



Phjuu, nu är vi nog alla lika mätta & nöjda efter de här juldagarna som varit. Julen är härlig, några av mina favoritdagar på året, men fy så trött jag blir. Antar att det är all stress som byggs upp runt om mig även om jag inte alltid själv behöver stressa.


Jag berättade ju om nyhet nummer ett för er i förra inlägget, måste ju avslöja nummer två oxå :). Vi har fått en ny familjemedlem. Tove hittade honom för drygt en månad sedan & har sedan dess planerat inför att ta hem honom. Den här gången var det hennes tur, det var vi båda överens om.




Att bara ha en häst på gården finns inte för oss. Vi vill vara i stallet tillsammans & pyssla på. Den namnlösa hästen flyttar hem till oss på torsdag nästa vecka. Just nu står han uppstallad i närheten av oss i väntan på kastrering.
Han är en trevlig, försiktig & snäll kille. Lika gammal som Hurricane så de kommer verkligen att följas åt. Två fina prinsar :)

Nyhet nummer 1!



Det här med tidiga morgnar är verkligen inte för mig, allra helst inte när jag inte kryper i säng i tid & absolut inte när jag blir väckt två timmar tidigare än klockan skulle gjort. Älsklingens buss kom aldrig!!! Bara att kliva upp & köra henne till jobb, hundarna vill ju ut & kissa & få frukost.

Den stora nackdelen med att bo här är just att alla inte kan ta sig dit de vill på grund av dåliga bussförbindelser & för långt till kompisar för att gå. Det finns andra nackdelar oxå, som att huset blir kallt väldigt fort nu på vintern, inte så kul att komma hem till 14 grader.
Vi trivs jättebra i vårt lilla hus men har ändå letat efter annat, något eget där vi kan bygga ut vår verksamhet lite & ha hästar hemma.

NU HAR VI HITTAT DET!!!




Det här är vår julklapp till oss själv, ett eget hus :) vi flyttar i början på januari :)


Trots tråkigheter som har hänt för oss så har vi ändå två "nyheter" att se fram emot, den ena är flytten & den andra ska jag se om jag hinner avslöja ikväll :)

Nu ska jag slå in julklappar & ta hand om alla djuren här hemma. Känns inte så lönt att lägga sig igen, det finns ju massor att göra inför julafton :)

♥♥♥



Ett hjärta...



Nu har det rullat förbi fyra dagar till sen sist jag skrev. På de fyra dagarna har sorgen efter min älskade M & min fina häst hunnit lägga sig en aning, sådär så att dagarna kan gå utan ångest. Sorgen kommer aldrig att försvinna helt, den finns där väldigt starkt nu & säkert för en väldigt lång tid framöver Det kommer alltid finnas ett tomrum efter dem båda. Det här är en sorg som jag måste lära mig att leva med. Minnena kommer alltid att finnas kvar & ibland kommer de att vara starkare & svårare att hantera. Men det är trots allt minnena som gör dem så levande.
 
Det var begravning i måndags, så hemskt & tungt. Hjärtat värkte i kroppen & benen bar mig knappt. Tänk att du inte finns mer i mitt liv, så fort allt kan ryckas undan.
Vi tar oftast allt så för givet, det är så farligt att göra så, det kommer en dag när det är försent att visa vår uppskattning.

Idag är det en vecka sedan Missi somnade in, jag vet att du tar hand om henne till mig. Du ryktar henne som du en gång lärde mig. Säkert kan du göra flera stöv-ränder & säkert så glänser pälsen på henne samtidigt som hennes trivselfläckar blir synliga.

Jag saknar henne väldigt mycket men jag vet att mitt beslut var rätt. Jag har inte orkat ta mig ut till stallet ännu, orkar inte ta tag i sorgen riktigt än. Jag gick ner till hagen innan idag, det var så tomt så jag vände bort blicken igen.



Mys...



Det var inte alls så tokigt att få komma ner till mina älskade systerbarn :)


Att vara...



Inatt var det en vecka sedan jag vaknade av ett fruktansvärt samtal. En hel vecka har det gått men det känns som igår. Tiden flyger fram man jag står mitt i & känner det som om allt går i slow motion.

Jag sitter på flygplatsen nu, resten av min familj är hemma. Känns himla märkligt & tomt att inte ha dem med mig. Jag ska åka ner till mamma & pappa, syster med familj, mormor & alla andra. Det är dags att ta ett sista farväl. Vissa saker kommer vi aldrig att förstå, detta är en av dem för mig.

Fy fan...



Tack alla ni för alla kramar, de värmer. Även om det aldrig ger mig mina kära tillbaka så värmer dom. Jag har förlorat två inom loppet av en vecka. Nej livet är inte rättvist, inte heller är det lätt.

Jag har inte gått ut i stallet än, jag klarar inte av det. Jag vill inte se hennes tomma box & alla hennes saker. Istället så kör jag på, kanske helt fel men jag orkar verkligen inte något annat. Jag är inte redo eller mogen just nu.
Jag skäms för att Cane står där & för att jag inte orkar. Att titta ner mot hagen & inte se skymten av min älskade häst känns så otroligt tungt. Att aldrig mer få borra näsan i hennes varma mjuka päls, fy fan rent ut sagt...

Att aldrig mer få krama om & prata med min älskade familjemedlem är precis lika hemskt. Tänk, jag kan aldrig mer ringa honom för att säga hej eller för att gratulera honom på födelsedagen. Istället ska jag åka ner för att säga hejdå, för att sjunga för honom i kyrkan, fy fan va orättvist.

Jag är så arg så att tårararna rinner, de tycks aldrig vilja ta slut. Men gudarna ska veta att jag tänker kämpa mig igenom detta oxå. Jag har nämligen två änglar med hjärtan av guld som vakar över mig nu när jag har det som värst, de två kommer att hjälpa mig.

Det här känns som en oändlig saknad & en oändlig sorg. Mitt i jultiden som jag i vanliga fall älskar så är jag istället så fruktansvärt ledsen. Dagarna sniglar sig fram & jag står mitt i utan att hinna med ändå.

Livet tar hemska vändningar ibland, den här gången var det min familjs tur att drabbas...

Godnatt min älskade Missi...



Vi djurägare har äran att få låna er & att få dela vårt liv med er. Vi har äran att få älska er & bli älskade tillbaka.
Allt som sker med er är så villkorslöst. Det finns så mycket tacksamhet i er djur. Vi klappar er, ger er mat, myser & gosar. Ni håller oss sällskap i svåra stunder & ni finns där oavsett vad.
För er behöver vi inte göra oss till, för er räcker det med att vi är oss själva. Ni är lyckliga när vi är det & ni njuter av vårt sällskap på ett sätt som ingen annan.

Vi djurägare har äran att få låna er, det kommer en dag när vi tvingas säga hejdå. Det är ett otroligt smärtsamt farväl. Hjärtat skriker & gör så ont. Vi ser alla fina stunder vi upplevt med er & tvingas inse att den tiden är förbi. Vi ser bilder av allt som varit, men inget som någonsin kommer igen.

Vi djurägare har äran att få låna er, på obestämd tid. När den tiden närmar sig sitt slut så är det vi som måste tacka er för allt ni gjort för oss. Det är också vi som måste hjälpa er till den sista punkten i livet. Det har vi som djurägare tagit på oss som ett ansvar gentemot er.


När jag skriver det här så har jag tagit det där sista beslutet, egentligen för länge sedan, men nu har jag en vecka, en dag där jag vet att det sker. 
Jag skriver det här för att bearbeta min egen sorg i tid. Jag tittar på bilder & foto & minns, det är så jag hanterar min sorg.

Missi har gjort så mycket för mig genom de åren jag har haft turen att ha henne i mitt liv. Hon har stöttat & funnits som ingen annan. Hon har älskat mig trots mina dåliga dagar & hon har gnäggat åt mig när jag har behövt det.
Jag kommer aldrig glömma våra galna ridturer i skogen eller våra tävlingar vi var ute på. Jag kommer aldrig glömma hennes lugnt frustande i boxen när hon fick komma in på kvällen för att tugga sitt hö.
Jag kommer heller aldrig någonsin att glömma att hon gav mig en gåva, den fina bebisen, genom honom lever Missi vidare.


När ni läser det här så har Missi somnat in. Min älskade Missi blev 23 år & 7 månader.

Vila i Frid min älskade häst!






För långt bort...



Nu har det gått ännu en dag sedan du lämnade oss, allt känns fortfarande lika jobbigt & tomt. Jag hade sett fram emot att få visa dig allt vi byggt upp här det senaste året. Jag vet att du var stolt över mig, att du var stolt över att jag kämpade på & lyckades med min dröm.

Du trodde på mig, du sa ofta att jag var en "redig tös". Du visste att jag hade koll & att jag fixade allt jag ville. Jag är så glad att jag tillbringade så mycket tid hemma hos er som barn & senare som tonåring, tänk så mycket minnen jag har att bära med mig nu.

Jag trodde att du skulle vara för alltid, kunde inte riktigt föreställa mig något annat. Men nu har du rest långt bortom molnen, upp dit alla änglar med hjärtan av guld reser.

Du är för långt bort för en kram men du finns alltid i mitt hjärta...


Tänker...



Det var inte så här det skulle bli... Jag skulle skriva om vår julklappshandling vi hade i torsdags, jag skulle skriva om min flickas julspel som vi var & tittade på i söndags.
Jag gick & la mig lycklig på fredagskvällen, jag såg fram emot helgen med mina barn & allt vi skulle hinna med. Det var inte så här det skulle bli...

Biljetterna ner är beställda, det känns så oerhört tungt. Det är alldeles för mycket för mig nu & mer väntar. Jag som såg fram emot julen, alla helger, allt som skulle göras.

Nu jobbar jag istället, det får mig att tänka på annat, jag älskar mitt jobb. Jag hinner inte tänka så mycket, när jag tänker rinner tårarna.

Det var inte så här det skulle bli....

I mitt hjärta...



Den här bloggen startade jag en gång för att alla mina nära & kära skulle kunna läsa om mitt & familjens liv. Det kändes som en rolig grej att kunna visa bilder & berätta om vardagen för dem. Trots att det är 100 mil emellan oss så har min familj & mina vänner kunnat vara delaktiga i vårt här uppe.

Ibland när jag har skrivit så har det känts som att jag har lämnat ut för mycket av mig själv, men det har ändå känts rätt på något konstigt vis.

Idag vet jag att det har varit rätt!

Älskade du, jag är så glad att du kunde följa oss trots alla mil. Jag är så glad över att du varje dag kunde klicka in för att se bilder på allt tok som hänt & se bilder på allt vi gjorde. Jag är så glad för att jag fick dig att känna dig som en del av vårt trots det långa avståndet.

Det är nästan ett år sedan vi träffades sist, julen förra året. Det var sist jag fick en kram av dig & det var sist jag såg dig. Vi skulle träffats igen, precis ett år efter sist, både du & jag längtade. Sist jag pratade i telefon med dig så pratade vi om just hur kul det skulle bli när ni kom.

Alla minnen bär jag med mig, alla skratt & allt du lärt mig. Utlandssemestern, alla gånger jag & Emelie sovit över, leverpastejfika på norrevångsgatan, hinderna vi hittade så jag kunde hoppa med Mia, blommorna du alltid skötte om i er fina trädgård, ditt skratt........ Allt det finns för alltid i mitt hjärta & där kommer det att stanna.

Du är saknad älskade du!


...



Allt bara går runt, runt i huvudet.. Det har det gjort i många dagar nu, faktiskt i flera veckor. Ibland så bara måste man...

En träningssak...



Idag har jag testat något (för mig) helt nytt. Jag har klickertränat min Cane för första gången & jag kan garantera att det inte var sista gången. Jag gjorde helt enkelt som jag gjorde med min hund Oskar den första gången, klickade in honom.

Det innebär att man klickar - ger godis, klickar - ger godis, klickar - ger godis, flera gånger om så att djuret lär sig att klicket betyder godis. Ett super bra sätt att hinna belöna i rätt sekund för att sedan ge godis som en extra förstärkning.

När vi klickat in oss så gick vi på prommis för att testa klickern på "riktigt". Jag stannade & väntade på att Cane oxå skulle se att vi skulle stå still. Efter två stop med klick & godis så hade han förstått den övningen. Vi malde på med det cirka tio gånger sen var vi nöjda för idag. Nästa gång ska vi prova stanna utan grimskaft & därefter få fritt följ, superspännande!







Fina fina Hurricane, så otroligt snäll & mysig. Det finns nog inte något ni inte kan göra med den här killen. Spola ben, verka hovar, leda i långsam härlig lunk, borsta överallt, ge sprutor var inte heller några problem när han fick infektion av kastreringen. Snälla goa lilla häst! Hoppas att du växer på dig lite till bara annars får jag en väldigt liten storhäst :) men med ett hjärta av guld så vad gör det...

Göttans...



Lussekatter i massor, mmmm, en av mina stora favoriter att baka till jul. Cirka 50 stycken lyckades vi få till idag, jag, Loppan & Mio. Vi har naturligtvis provsmakat dem :)





Fler knäck & två paket pepparkaksdeg kvar att baka med, den här julen blir lika god som alla andra, härligt, precis som det ska vara.

Riktigt dålig...



Gick precis in & kikade i min egen blogg, den designen var ju allt annat än bra. Måste ha blivit fel någonstans i någon kodning. Bakgrundsfärgen är fel & linjen är för långt åt höger. I firefox ser dem ännu värre ut, där försvinner hela headern, ja hela bakgrunden faktiskt. Det här måste fixas, när & hur har jag däremot ingen aning om. Nu ska jag gå i säng iallafall!

RSS 2.0