Har jag?



Har jag sagt att jag älskar mitt jobb???







Nu har vi kört igång valpkurs nummer två och det är inte utan att man blir imponerad. Alla hussar och mattar är såå duktiga & hundarna fattar galoppen direkt.

Imorgon ska Scilla bli fin, annons ska fixas, gos med alla valpar & dagisvovvar kommer att vara ett måste & promenader i det förhoppningsvis fina vädret ska göras.

Nytt...



Nu har jag roat mig i Photo Shop igen. Den här gången så var det för att göra stamtavlor (stallskyltar) åt fyra av hästarna i stallet. Nu återstår bara att få dom utskrivna och laminerade sen ska dom upp på boxdörrarna.











Blandat...



Det har flyttat in en systemkamera i vår familj. Det går att få till kanonfina bilder, om man bara vet hur man gör förståss. Jag får helt enkelt fortsätta träna på olika motiv & i olika ljus.









Riktigt roligt att fota, speciellt djuren :)

Loppan & jag åkte in till stan innan idag för att byta skorna. Med sig hade hon alla sina födelsedagspengar, hon skulle nämligen shoppa kläder för hon ääääälskar kläder, hennes egna ord.

Så här fin blev Loppan efter sin shopping.





Jag själv kunde inte heller låta bli att shoppa, men till mig var det inte kläder som gällde. Nä jag tyckte jag varit utan min föralltid-ring (som fick klippas upp för ett par månader sen tyvärr) för länge & varit tillräckligt ledsen & tom, så en ny sådan fick följa med mig hem idag.



Det går ju inte bara att en av oss har en föralltid-ring ♥

Skotokiga...



Några kronor fattigare & två barn lyckligare. Skor var det som ställde till det den här gången. Mios sula lossnade på hans skateskor nu i veckan & hans inneskor (idrottsskor) var alldeles för små nu efter sommaren upptäckte vi lagom till hans idrottstimme. Loppans dragkedja hoppade av igår & jag hade en flicka som grät floder för det var hennes älsklingsskor, som hon själv kallar dem.

Nu har dom iallafall snygga skor båda två & en mamma som är lycklig över att barnen är nöjda med hennes inköp, som mamman faktiskt lyckades göra helt själv, det ni!



Måste dock in & byta storlek på Loppans men valen jag gjort satt som dom skulle iallafall.

Enkelt...



Loppan åker buss själv till skolan nu om morgnarna.



Hon är stor nu helt enkelt...

Gosigt...



Jag hinner inte mer än skriva att det inte händer så mycket speciellt här hemma förrän det brakar loss. Att jag aldrig lär mig att vara tyst. 

Idag när vi kom hem så hittade jag nämligen tre kissebebisar i kattkojan med en nöjd mamma. Alla såg friska & pigga ut så vi andades ut. Men nu ikväll så verkar Dollie orolig & tittar vi på magen så ser den fortfarande stor ut. Jag håller tummarna för att det inte blir några komplikationer med lilltjejen, min gosflicka.
Jag håller vakt ett tag nu för att se vad som händer. Kan ju alltid roa mig med att betala räkningar åt både företaget och oss här hemma, det lät väl kul?


Ojoj...



Sommarlovet är över för mina barn imorgon. Jajamen, för båda två eftersom min minsting nu tydligen har blivit stor & börjar i förskoleklassen, nollan. Mio, min äldsta, han börjar femman. Vad händer? Hujedamej vilka stora barn jag har fått. Min egen ålder tänker jag inte ens fundera över, det är bara barnen som blir äldre såklart.



Lilla Loppan somnade spänt inför sin första dag i skolan imorgon :)

Mycket jämt..



Här var det lika tyst som vanligt, fem dagar sedan senaste inlägget & ändå vet jag inte vad jag ska blogga om. Alla dagar känns så lika nu för tiden. Upp på morgonen, iväg till jobbet, promenera, skriva fakturor, klippa hundar, mysa, leka, städa, hem, äta, lägga barn, slappa en stund & sen i säng.
Visst händer det saker på dagarna, hela tiden. Kunder som ringer & beställer pensionat eller salongstid till sin lilla älskling. Besök av både kunder & vänner, många nya vovvar & en massa annat. Men det känns som lite enformigt att skriva om det jämt, lika enformigt måste det vara att läsa om det jämt.


Är de det här som kallas bloggtorka kanske?


Kvällen har iallafall, efter dagens alla måsten & jobb, tillbringats i stallet med min älskade Missi, Tove & de andra stalltjejerna. Missi fick sina ben tvättade & rengjorda för att undvika nya muggangrepp & duktiga jag klippte äntligen hennes man igen. Kort & busig, precis som den ska vara på en sprallig & go häst som henne.
Så himla glad jag är för att jag har bestämt mig för att kämpa på med henne åtminstonde ett år till rent ekonomiskt & tidsmässigt. Hon har gett mig & ger mig fortfarande så otroligt mycket att jag är skyldig henne några bra sista år. & det är knappast med någon tyngd jag ser på vintern, jag är bara lyckligt lottad som har allt jag har, även om det är kämpigt ibland.


En gång till...



Skakat áv mig har jag ännu inte gjort men sömnen har faktiskt gjort sitt & mitt humör börjar sakta men säkert återvända.
Min måndag har varit som så många andras måndagar brukar kunna bli, lite upp & ner. Det har som vanligt varit väldigt mycket att göra på jobbet, brukar kunna vara så efter helgen, så tiden har som vanligt sprungit iväg. Förutom att det varit mycket, så har hela bygget känts lite mycket över huvudtaget. Det är precis som att hundarna känt på sig att det var just måndag idag. Ett tag trallade jag på låten "Leaving on mondaymorning".

Nej nog om det nu. Imorgon är det en ny dag med nya tag, härligt!

Jamen just ja, har ju alldeles glömt bort att berätta, (läs: jag har förträngt & undvikt att berätta, hmm). Våran fina Dollie var ju på rymmen som ni säkert minns. Vi var ju så orolig för att det hänt henne & Mollie något när de var borta i 2 & 1/2 dygn.

Jo nog hade det hänt något allt.



Behöver ni en bättre & tydligare bild?



Jo då så att så blev det visst. Räknar man lite lätt på det så är det cirka en vecka kvar idag.

Om det är något jag ser fram emot? De tre första veckorna var helt underbara men nej det kan jag ändå inte påstå. Att inte kunna somna på kvällarna, att ha kisspölar lite här & var, städa tre kattlådor två till tre gånger om dagen eller ha ett par kattungar hängandes i benen, var väl inte så där superkul.

Men blir de lika söta som sin mamma Dollie så förlåter jag henne för misstaget.



"Two face"



Mystjejen♥

Tramsigt...



Det här med vuxenlivet är ta mig tusan inte lätt. Ansvar hit & ansvar dit, till höger & vänster. Inte bara för sig själv & för sitt eget utan för familjen i allra högsta grad.
Är det inte kläder som ska tvättas så är det barn som ska tjatas in i duschen. Ska jag inte skjutsa någon så är det jag själv som måste åka på något. När vi ätit klart så är det ett diskberg som måste ordnas varje kväll. Har jag lagt barnen för att hålla kväll så är det alla djur som ska ha städat, vatten & mat.
Inte tusan var det lättare när man va tonåring heller. Då fanns det tusen andra problem än disk & friska underbara barn.

Nä jag känner mig nog lite bitter för tillfället bara. Lite mycket nu som far runt i huvudet. Inte bara vuxenliv & vuxenansvar utan även falskhet, storhetsvansinne, tävlingar & besservissrar. Tycker väl att människor runt om mig borde vara för gammal för sånt men tydligen inte.
Med för mycket beskhet & med min tjurskalle tänker jag nu bege mig ut till min älskade Missi som alltid lyckas få mig på gott humör.

Till nästa inlägg har jag förhoppningsvis sovit ut & blivit samma gamla vanliga AnnSofie som på senare tid har lyckats skaka av sig allt som har med sånt trams att göra.

Det ena...



Är det inte det ena så är det de andra, som en bekant sa till mig för ett par dagar sen. Jag kan inte annat än att hålla med. Vi trivs fortfarande så otroligt bra med vårt yrkesval, det är utan tvekan helt rätt. Men så här i början så krävs det otroligt mycket för att allt ska bli så bra som möjligt, vilket i sig inte är några som helst problem eftersom jag gärna jobbar mycket & hårt för att nå mina mål. Däremot så blir allt runt om väldigt lidande. Så vad gör man då?

Jo man tar sin familj & åker till stan för att fira sin flickväns födelsedag. Man tar sig tiden, antingen om den finns där eller inte & är med sin familj. Om ni bara kunde gissa hur många skratt & hur många kramar som kan komma från barnen då. Om ni bara visste hur lycklig jag gjorde mina barn genom att vara med bara dom, utan jobbet, i stan, äta på Frasses, handla lite smått & gott & bara skratta mellan all kaos som alltid uppstår hur vi än gör.

Sen när det är gjort så tar man sig tillbax till verkligheten. Då ska alla kvitto skrivas för tre dagar eftersom internet på jobb inte har velat fungera. Beställningar från tre leverantörer ska göras. Hundar ska klippas. Hästar ska tas hand om. Katterna & kaninerna vill ha sitt & sist men inte minst, jag ska hinna andas & vara mamma trots att vi är en kort på jobb med en almanacka som är fulltecknad, trots att en häst har fått hela benen full med mugg & trots att hemmet ser ut som ett virrvarr.

Det är i sådana här läget mitt ordspråk kommer fram: Allt går om man vill, ibland tar det bara lite längre tid!



Det skriver Oskar & Buster under på som fick tillbringa helgen i salongen på Djurkolló!

Tomt...



Idag åkte Mulle iväg till sina fodervärdar & därmed blev vi ytterliggare en häst kort. Det känns lite märkligt att gå från tre hästar till en. Men vi vet alla att det här är det bästa för Mulle eftersom han bara får stå i en hage och sura annars, inget hästliv direkt. Det är bara att hoppas på att fodervärdarna trivs med honom & att han trivs med dom.
Vi har snart två hästar igen. Cane kommer ju hem om en månad eller två. Vi måste kastrera honom först bara & det kan inte göras i den här värmen, men sen så hämtar vi hem honom, guldprinsen.



♥ Ha det så bra älskade du ♥

Stan igen...



Idag var det dags för nästa famljedag, eller rättare sagt familjekväll. Skillnaden var bara att vi inte hade Loppan med oss utan vårt extrabarn Moa med oss istället. (Loppan är hos sinpappa den här veckan).
Idag skulle vi shoppa lite på rean åt oss vuxna istället, det gick sådär. Jag som alltid kommer hem med något fynd gick lottlös idag. Moa däremot, hittade finfina saker. Jo jag handlade men inte till mig själv utan till hästarna & till Tove. Tove fyller nämligen år på måndag & jag tror mig hittat en perfekt present till henne.

      

Reflexgrimma i grön till Cane & en reflexgrimma i rosa till Missi plus vars ett nytt grimmskaft fick dom. Så var dom rustade inför den mörka tiden som tyvärr redan har börjat närma sig.

Nu måste jag uppdatera vår Djurkolló sida på facebook. Den har kommit lite i kläm när vi var en man kort, det ska det bli ändring på nu.

RSS 2.0